Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kommunistpartiets ledare, general Wojciech Jaruzelski, förklarar undantagstillstånd i Polen den 13 december 1981. Bild: STR
Kommunistpartiets ledare, general Wojciech Jaruzelski, förklarar undantagstillstånd i Polen den 13 december 1981. Bild: STR

Artur Szulc: När general Jaruzelski startade krig mot sitt eget folk

Idag – den 13 december – är det 40 år sedan kommunistgeneralen Wojciech Jaruzelski införde undantagstillstånd i Polen i syfte att kväsa folkets frihetslängtan, skriver gästskribenten och författaren Artur Szulc.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

För fyrtio år sedan, i december 1981, utspelades ett drama i Polen som gjorde att landet hamnade i omvärldens blickfång på ett sätt som egentligen inte förekommit tidigare. I ett sista desperat försök att säkra kommunistpartiets dominans i landet beslutade regimen att starta ett krig mot den egna befolkningen.

Klockan sex på morgonen den 13 december 1981 framträdde general Wojciech Jaruzelski i polsk statstelevision. I radion sändes samma tal. Generalen, tillika premiärminister och kommunistpartiets generalsekreterare, informerade folket om att ett landsomfattande undantagstillstånd hade införts för att rädda fosterlandet från, påstod han, den anarki som fackföreningsrörelsen Solidaritet hade skapat genom sina strejker och terrorhandlingar, och som enligt honom drev landet mot avgrunden.

Den polska kommunistregimen hade flera gånger tidigare kväst arbetarprotester med dödligt våld men aldrig vidtagit en så drastisk åtgärd som ett nationellt undantagstillstånd. Varför gjorde man det 1981?

Efter årtionden av återkommande folkliga demonstrationer vann polska varvsarbetare i Gdansk en avgörande moralisk och politisk seger i augusti 1980. Då hade regimen tvingats till förhandlingar och accepterat alla krav från strejkkommittén med Lech Wałęsa i spetsen. På kravlistan fanns rätt att bilda fria fackföreningar, mötesfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet, frisläppande av politiska fångar, högre löner med mera. Det som följde efter augustiavtalet 1980 var en öppenhet och frihet av sällan skådat slag i ett kommunistiskt land.

Föga förvånande grep rädslan omkring sig i det polska arbetarpartiets högsta kretsar. Partiet tappade medlemmar och auktoritet medan den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet med Wałęsa som ledare upplevde en storhetstid.

Omgående efter augusti 1980 formerade sig därför en fraktion i partitoppen kring försvarsministern Wojciech Jaruzelski, som inom ett år även utnämndes till premiärminister och partiets generalsekreterare. Han var inte avvisande till idén att återta kontrollen över samhället och neutralisera Solidaritet med våldsmetoder. Det gällde bara att invänta rätt läge, menade Jaruzelski, för att implementera den plan som började förberedas redan senhösten 1980. Påtryckningarna från Moskva kunde nämligen inte missförstås – motrevolutionen måste bekämpas. Däremot hade Kreml inga planer på att intervenera militärt i Polen, och det visste Jaruzelski.

Efter drygt ett år av hemlig planering informerade Jaruzelskis regim, givetvis som ett provokativt drag, att undantagslagar skulle diskuteras i sejmen (den polska riksdagen) i början av december. Solidaritet meddelade att ett eventuellt undantagstillstånd skulle mötas med nya storstrejker.

Jaruzelski förstod att situationen var mogen för en upplösning och den 12 december 1981 gav han grönt ljus. Undantagstillstånd skulle införas efter midnatt. Fler än 70 000 soldater, 30 000 poliser, kravallpoliser och säkerhetspoliser sattes in. Gränserna stängdes, telefonförbindelser bröts, i städerna rådde utegångsförbud och särskilda tillstånd behövdes för resor mellan orter. Strikt censur återinfördes och militära kommissarier utplacerades vid större fabriker och institutioner.

Krigslagarna innebar att Polen förvandlades till en öppen militärdiktatur.

När tolvslaget passerat till den 13 december slog regimens säkerhetsstyrkor in dörrar, ryckte upp folk ur sängen och förde bort dem mitt framför ögonen på deras skräckslagna familjer. Enbart under den första nattens razzior hamnade över 3 000 ledande oppositionella i särskilda interneringsläger medan Wałęsa fördes till förhör i Warszawa och senare placerades i en statlig rekreationsanläggning i sydöstra Polen.

Medan polis och säkerhetstjänst isolerade oppositionens ledarskap blev det militärens uppgift att säkra städerna genom upprättandet av vägspärrar och patrullering.

Solidaritet svarade med strejker men ingen kunde koordinera aktionerna – regimens kupp hade överrumplat rörelsen och folket. Vissa strejker slogs ner brutalt medan andra upphörde efter några dagar eftersom de var meningslösa under rådande omständigheter. Det mest uppmärksammade exemplet på regimens hänsynslöshet var aktionen mot gruvan Wujek i Katowice där sammanlagt nio gruvarbetare dödades och tjugoen sårades efter att en specialpluton ur kravallpolisen öppnat eld.

Hur reagerade Sverige på Jaruzelskis kupp? Från statsministern Torbjörn Fälldin kom skarpa fördömanden och en officiell svensk protest överlämnades av utrikesministern Ola Ullsten till den polska ambassaden i Stockholm den 16 december. Oppositionspartierna, även Vänsterpartiet kommunisterna, höll samma linje som regeringen.

Vid sidan av politiska uttalanden var den solidariska responsen från svenskarna enorm. En dag före julafton riktade Fälldin en uppmaning till landet, att man skulle stödja de hjälpsändningar som organiserades. Inom en dag hade 25 miljoner kronor samlats in tillsammans med tonvis av kläder, hygienartiklar och livsmedel. Hjälpen arrangerades av olika stödgrupper och kommittéer som engagerade såväl svenskar som polacker i Sverige. Paket skickades portofritt till Polen eller transporterades med lastbil, vilket blev möjligt efter ett tag. Oftast låg privata initiativ bakom färderna och ibland genomfördes de tillsammans med Svenska Röda korset.

I det långa loppet hade krigstillståndet inte den effekt som arbetarpartiets främsta ledning hoppats på. Trots att krigslagarna hävdes vintern 1982 hade en bottenlös klyfta skapats mellan regimen och folket. Partiet, som varit avskytt länge, var helt komprometterat i polackernas ögon och oförmöget att locka eller tvinga samhället till följsam pragmatism.

Efter förändringar i Sovjetunionen i samband med Michail Gorbatjovs tillträde som ledare var Jaruzelski beredd att ändra taktik och sakta påbörjades en dialog med oppositionen. Resultatet blev att det kommunistiska systemet i Polen, och övriga östblocket, rämnade i slutet av 1980-talet. Den polska frihetskampen hade visat vägen.