Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thomas Gür: När det är allvar är det nationalstaten som gäller

När politiken verkligen och ordagrant gäller liv och död, är nationen och nationalstaten den självklara arenan. ”Det internationella samfundet” saknar den mobiliseringskraft som nationalstaten besitter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den pågående epidemin, och krisen så som dess följd, klargör tydligt vilken som är den viktigaste och största möjliga politiska arenan att agera på. På samma sätt klargör krisen också varför alla åberopade än större arenor, är politiska inbillningsfoster och retoriska ihåligheter.

I Sverige har på sistone denna arena manifesterat sig i den återkommande närvaron av svenska flaggor i bakgrunden och på kavajslag och bluskragar när regeringen håller pressträffar om corona-hanteringen.

Mest uppenbart, och med störst kontrast mot tidigare tillfällen, blev det när Stefan Löfven, i egenskap av partiordförande för Socialdemokraterna, höll sitt i år videosända 1 maj-tal mot en fond som enbart bestod av tre stora svenska flaggor. Inte en enda röd fana – men denna gång med den socialdemokratiska partisymbolen, rosen, på kavajslaget under den nu permanenta nålen med den svenska flaggan.

Det jag syftar på är alltså nationen, och med den nationalstaten, som politisk arena för såväl mobilisering av resurser och stöd för de åtgärder som olika stater (givetvis även Sverige) försöker vidta i bekämpningen av epidemin, som målgruppen (medborgarna i vid mening) för dessa åtgärder, både när det kommer till bestyr som innebär tvång och hjälp.

När det sålunda är på allvar, när politiken verkligen och ordagrant gäller liv och död, är också nationen och nationalstaten inte bara den självklara arenan för att uttrycka politiken på denna nivå. Den är också den största möjliga arenan på vilken en någorlunda sammanhängande och konsekvent politik kan gestaltas. Nationen och dess stat är, på gott och ont, historiskt den hittills största mänskliga föreställda gemenskap som samtidigt fungerar som en politisk sammanhållen enhet, ett rike eller realm på engelska.

Ovanstående betyder givetvis inte att den nationella politiken blir bra eller dålig, utan enbart att alla andra större och ofta åberopade instanser, så som Förenta Nationerna, Europeiska Unionen, Europeiska rådet eller fluffigare ”det internationella samfundet”, saknar den mobiliseringskraft som nationalstaten besitter.

Dessa organisationer är följaktligen inte några politiska arenor i egentlig mening, utan mest scener för politiker att uppträda på. Det är därför vi, istället för konkreta manifestationer av den retorik om solidaritet och ömsesidig hjälp som präglar dessa fora, har sett en internationell huggsexa, och till och med konfiskeringar, av andra länders egendomar, så som medicinsk skyddsmateriel.

Man skulle kunna invända med att dessa överstatliga organisationer för närvarande saknar nationalstatens institutioner och maktmedel, och att det är därför som politiken regredierar, återgår till, nationalstatens nivå. Men det är ett meningslöst konstaterande, då anledningen till att dessa organisationer saknar sådana institutioner och maktmedel, är att de inte förmår att bygga på den ödesgemenskap som en nation är i stånd att frammana. Därför kan man inte heller på den nivån skapa de instrument som nationalstaten förfogar över.

Politiken har således inte återfallit till nationalstatens nivå. Den har alltid varit där, när det verkligen har gällt. Vilket corona-krisen visar.