1970-talet brukar beskrivas som de socialistiska idéernas guldålder i Sverige. Det stora antalet vänstergrupper, demonstrationer och aktivistaktioner bekräftar den bilden. Inte minst i Göteborg var de röda fanorna vanliga. 1977 samlades 40 000 människor på Götaplatsen för att lyssna till Socialdemokraternas partiordförande Olof Palme – något dagens socialdemokrater bara kan drömma om.
Men Palme var vid den här tiden oppositionsledare. Året innan hade Socialdemokraterna förlorat regeringsmakten efter att ha innehaft Rosenbad i över fyra decennier. 1968 gjorde S ett rekordval och fick egen majoritet. Bara fem år senare blev det jämnt skägg. 1976 tog Centerns Torbjörn Fälldin hem segern.
Föreställningen om det röda 1970-talet stämmer bara delvis. 1960-talets studentledda systemkritik och demonstrationer hade från början en kulturradikal och liberal prägel, inriktade på frågor som äktenskapet, individuell frihet, stöd till tredje världen och socialt utsatta grupper och förstås studenternas egna villkor.
Men efter bara ett par år fick de en mer socialistisk prägel, inte minst under inflytande av Vietnamkriget och kritiken mot USA:s agerande där. Men inte heller denna fas varade särskilt länge. 1970-talet innebar en tilltagande splittring inom vänstern. En minoritet höll fast vid idealen blev snarast mer hårdföra förespråkare av socialistisk revolution, ofta med en Maos kulturrevolution i Kina som förebild. Men många resignerade snarare inför politiken och sökte sig bort från samhället, genom droger, andlig utveckling eller genom att bilda kollektivboende på landet. Man sökte mening och autencitet. Ett sådant kollektiv förekommer exempelvis i den nyss avslutade SVT-serien ”Händelser vid vatten”, baserad på Kerstin Ekmans roman med samma namn.
Om man vill förstå det till synes paradoxala att Sverige kunde få en borgerlig regering mitt i det ”röda 1970-talet” måste man förstå vad det egentligen var man kritiserade. 1968-rörelsen vände sig i hög grad emot det socialdemokratiska projektet - i nästan lika hög grad som man vände sig emot kapitalismen.
I mitten av 1960-talet hade S suttit vid makten i över tre decennier och höll på att förändra Sverige i grunden. Den svenska socialdemokratin får sägas vara världens mest framgångsrika rörelse av sitt slag. Men dess projekt handlade i mycket hög grad om att kombinera jämlikhetssträvanden med effektivitet, att göra "kapitalismen mer effektiv än den kan vara på egen hand".
Välfärdsstaten expanderade, landet moderniserades med motorvägar och miljonprogram, tillväxten var rekordstark, liksom urbaniseringen – pådrivet av den socialdemokratiska ”strukturrationaliseringspolitiken” och den solidariska lönepolitiken som syftade till att slå ut små, mindre lönsamma företag till förmån för rationell stordrift. Skattepolitiken tjänade delvis samma syfte, liksom kommunsammanslagningarna och den offentliga sektorns övertagande av civilsamhällets funktioner. Det organiskt framväxta skulle ersättas med det rationellt planerade. Landsbygdsbefolkningen slussas till storstädernas förorter för att jobba i industrin – inte minst i Göteborg.
Den socialdemokratiska välfärdsstaten av 1960-talsmodell tycktes passa storbolagskapitalismen som hand i handske. Staten tillhandahöll bostäder, vägar och välfärd i syfte att förädla arbetskraften som vore det vilken insatsvara som helst. Samhället hade blivit en maskin, kryddat med socialistiska slagord men utan annat innehåll än konsumtion och inåtvändhet. Socialismens gamla löften om ett mer meningsfullt liv tycktes däremot utebli.
Den äldre generationen arbetare var i regel nöjd med de materiella förbättringarna, de ljusa insynsskyddade lägenheterna och möjligheten att kunna köpa en bil. Men bland de yngre fanns fler som kände av tomheten, som inte längre kunde leva på gammaldags pliktmoral när samhället omvandlats i grunden. Det gällde inte minst de många studenter som tagit sig till de kraftigt svällande universiteten. Även där tycktes den utlovade friheten, och jakten på livsmening, hotas av den socialdemokratiska centralplaneringen och det kapitalistiska nyttoperspektivet.
Om 1960-talsradikalerna ville omdana samhället – skapa ”riktig socialism” i likhet med vad man trodde Mao höll på med när han i själva verket slaktade sin egen befolkning – så ville 1970-talets alternativrörelse snarare karva ut parallellsamhällen, präglade av andra ideal än de urbana, kapitalistiska och storskaliga. Det är också så man ska förstå Centerpartiets framgångar. Partiets förankring på landsbygden låg helt rätt i tidens nyromantiska vindar. Kärnkraftsmotståndet var den perfekta symbolfrågan i kampen mot de storskaliga tekniska lösningarna, den sävlige Torbjörn Fälldin den perfekte representanten för civilisationskritiken.
1970-talets brytning med 1960-talet bär tydliga konservativa drag i sin längtan till landet och det enkla livet. Men konservatismen fanns knappt på den politiska kartan vid den här tiden. Vänstern hade skaffat sig monopol på samhällskritik, så även Centerpartiet anklagades för att vara vänsterlutande när det kritiserade rådande system. Det säger kanske mest om torftigheten i det svenska politiska tänkandet. Men 1970-talets systemkritik banade på mångas sätt vägen för den individualism och ekonomiska liberalism som slår igenom på 1980- och 1990-talen. Det starka genomslaget för marknadslösningar och individualism under dessa årtionden blir svårbegripligt om man inte förstår att fröet till detta hade såtts redan under det förment radikala föregående årtiondet.
För 1980- och 1990-talens nyliberala löften utlovade också frihet – även om den individuella friheten nu åter skulle förverkligas i städerna och inom ramen för marknadsekonomin. Kollektivboendeformen klarade inte mötet med verkligheten. Nyandligheten, liksom postmodernismen, hade betydligt lättare att anpassa sig till kommersiella och urbana villkor än landsbygdskollektiv och socialistiska kampgrupper. Andligheten blev kreativitet, systemkritiken flexibilitet. Yuppien med portfölj framstod plötsligt som både friare och mer verklighetsanpassad individ än den tomatodlande hippien med sin intrasslade fria kärlek.
Men även yuppie-eran visade sig snart bära på sina egna illusioner. Drömmen om det stora klippet på börsen kunde vara nog så intrasslad. I dag befinner vi oss snarare i bakfyllan av det sena 1900-talets frihetsutopier, vare sig de målades i blå eller röda färger.
Staten har lyckats inkorporera - och därmed tämja - de delar av 1968-rörelsen som var relativt ofarliga. Den gjorde proteströrelsen lojal och förvandlade efter hand dess budskap till politisk korrekt administration, bistånd och normkritik från ovan. Detsamma kan sägas om 1980-talets marknadsutopier. De blev till New Public Management och tungadministrerade kvasimarknader, med sina köp- säljmodeller, upphandlingskonsulter och tillsynsbyråkrati. Förändringen kan ofta bättre beskrivas som systembevarande anpassning än frihetsreformer.
Man kan skratta åt 1970-talets alternativrörelse och dess ofta misslyckade och naiva projekt, man kan betrakta yuppiekillarnas drömmar som naiva och pubertala. Men de försökte i alla fall hitta alternativ till anpassningen. I dag nöjer vi oss ofta med att beklaga utvecklingen – inte sällan rättmätigt – men långt ifrån tillräckligt som politiskt projekt.
För även om den svenska medelklassen har det materiellt sett bättre än någonsin tidigare – inklusive under 1970-talet – kvarstår många av de i grunden existentiella frågor som väcktes då. Psykisk ohälsa, stress och identitetssökande är påtagliga utmaningar - inte minst bland de yngre. Att många av de slitsamma jobben rationaliserats bort, att vi kan resa eller har tillgång till oändlig underhållning och information via Internet verkar inte ha hjälpt - vissa skulle hävda motsatsen.
Svaren från det politiska systemet präglas av allt annat än kreativitet och nytänkande: de går i princip ut på att få fler i jobb, öka valfriheten, kontrollen eller mer normkritik. Kanske har vi bränt oss på alla icke-förverkligade utopier under 1900-talet. Men tomheten och fantasilösheten i dagens politiska visioner är svår att förneka. Även den så kallade nykonservativa vågen under senare år lider i hög grad brist på konkreta positiva visioner.
Vi bör nog räkna med att drömmen om ett annat samhälle kommer tillbaka i en eller annan form.
