Sveriges asylmottagande kommer hädanefter att ligga på ”EU:s lägstanivå” deklarerade statsminister Stefan Löfven på den numera beryktade presskonferensen i november 2015 då MP-språkröret Åsa Romson knappt kunde hålla tillbaka tårarna.
Sedan dess har budskapet upprepats gång på gång av olika S-företrädare: Sverige har i praktiken stängt gränserna. Nu är invandringspolitiken under kontroll så att vi kan koncentrera oss på integrationen.
Det är bara det att det här budskapet har ungefär lika lite med verkligheten att göra som Stefan Löfvens gamla löfte att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.
När Migrationsverket häromdagen presenterade helårsstatistiken för 2019 landade det på cirka 120 000 beviljade uppehållstillstånd för fjolåret. Om studenter och EU-medborgare räknas bort rör det sig om 94 000 personer. Sedan Löfvens och Romsons presskonferens har Sveriges befolkning ökat med cirka 400 000 personer. Ungefär ett nytt Karlstad per år. Och det beror inte på barnafödande.
Formellt var antalet asylsökande bara 19 000 personer 2019. Men då räknar man inte in alla anhöriginvandrare (den helt klart största kategorin) eller arbetskraftsinvandrare. Bägge grupperna är i mer eller mindre grad kopplade till tidigare asylinvandring. Merparten av de beviljade arbetstillstånden gäller inte kvalificerade yrken. Med rätt kontakter kan ett fejkat arbete bli en genväg till uppehållstillstånd och inget annat västland har en så oreglerad arbetskraftsinvandring som Sverige. Att vi fortfarande saknar ett försörjningskrav för den som vill ta hit sina anhöriga är helt orimligt.
Inte nog med att kategorierna inte alltid motsvarar verkligheten. Migrationsverket har inte gjort sig känt för att presentera överskådlig statistik och kategoriserar till exempel anhöriga till arbetskraftsinvandrare under rubriken ”arbete” (vilka utgör hälften av kategorin).
Myten om att Sverige lade om invandringspolitiken 2015 är i hög grad en chimär. Sverige fortsätter att kraftigt skilja ut sig från andra europeiska länder.
Det är som att de styrande i Stockholm betraktar invånarna som anställda i ett företag, där varje medarbetare är utbytbar och nyrekryteringar bejakas som en expansion av verksamheten. Där kultur, identitet och traditioner – eller vad de anställda själva vill – mest betraktas som grus i maskineriet.
För i statsindividualismens Sverige har det de senaste decennierna talats allt intensivare om människovärdet. Och i samma takt har medborgarna reducerats till kugghjul; vars kollektiva identiteter och lojaliteter - grunden för samma människovärde - helst ska brytas ned.
Möjligen skulle fler kunna köpa det här förhållningssättet – trots dess bristande demokratiska förankring och allmänna tomhet – om politiken åtminstone rent krasst varit ekonomiskt lönsam. Om det hade rört sig om kvalificerad arbetskraftsinvandring som hjälpt till att höja det allmänna välståndet i Sverige. Istället har vi fått en akut belastning på välfärden och en dominans av utrikes födda bland de arbetslösa. Sedan 2011 har Sverige halkat ned i välståndsligan. Sveriges BNP per capita-tillväxt har det senaste decenniet legat runt blyga 1 procent per år, historiskt lågt. Om ekonomin pressas mot en större låglönesektor sjunker produktiviteten.
Grundproblemet med Sveriges exceptionella migrationspolitik är dock trots allt inte ekonomiskt. De sociala följderna i form av segregation, ökade klyftor, politiskt misstroende, utanförskap, kriminalitet och extremism skär djupare i samhällsväven än någon procent lägre ekonomisk tillväxt. Ur ett moraliskt perspektiv hade dessutom betydligt fler människor kunnat hjälpas i flyktingläger och genom temporära lösningar i närområdet med dessa resurser.
Föreställningen att ett lands befolkning består av utbytbara individer enligt företagsanalogin ovan stämmer inte överens med människans betingelse som en social varelse: kultur, värderingar och erfarenheter går i längden inte att negligera. Det har i sig inget med rasism att göra, utan med grundläggande mänsklig gemenskap. Invandring har varit ett naturligt inslag i de flesta samhällen. Men integration i gemenskapen tar tid och måste få ta tid. Den växer fram organiskt om invandringen är anpassad till landets behov.
Den svenska hållningen har präglats av motsatsen. Nästan gränslös generositet med beviljade uppehållstillstånd och bidrag. Men kyla i det mellanmänskliga. Isande tydligt blev det i veckan när 17 svenskar omkom i det plan som av oklar anledning störtade utanför Teheran mitt i det spända läget mellan USA och Iran. Hade det varit ”pursvenskar” med rötter här i generationer hade det troligen lett till extrasändningar. Nu toppade Aftonbladet samma kväll med en artikel om det brittiska kungahuset.
För delar av det svenska etablissemanget har det varit legio att med munnen predika om ”alla människors lika värde”, jämlikhet och antirasism utan att behöva agera därefter för egen del. Kanske för att överhetsperspektivet lätt ger fallenhet åt dubbelmoral och dolt klassförakt.
Men alla, infödda såväl som invandrade, som envisas med att tro på gemenskapen, och ställer krav på att samhällskontraktet ska uppfyllas av bägge parter, vi ”anställda” i det ständigt växande men kanske inte helt solventa ”företaget” Sverige, har full rätt att kräva mer än så av de som har makten.
