På bilder från andra länder ser man ofta att människor har munskydd när de rör sig i offentligheten. Men i Sverige är det en ovanlig syn. Folkhälsomyndigheten (FHM) har avrått allmänheten från att använda sig av skydden. "Munskydd behövs inte i vanliga situationer ute i samhället", skriver FHM på sin hemsida.
Inte heller personer som arbetar i äldreomsorgen uppmanas att ha dem. Det var inte förrän i början av maj som FHM beslutade sig för att ”se över” sina rekommendationer om munskydd i äldrevården.
Nu har det kommit en ny studie från Hongkong där man gjort smittspridningstester på hamstrar. Den visar att vanliga munskydd mer än halverade smittspridningen. Virusforskaren Yuen Kwok-Yung, en av världens främsta experter på coronaviruset som lett studien, säger nu att munskydd är ett viktigt sätt att stoppa spridningen av covid-19.
Det är svårt att uttala sig tvärsäkert och kunskapsläget är oklart. Det hade varit oansvarigt av myndigheterna att gå ut med skarpa rekommendationer om något som senare kunde visa sig vara kontraproduktivt. Men varför var man så tvärsäker när man avfärdade munskydden, om kunskapsläget var oklart?
SVT har avslöjat att det inte bara är osäkerhet om munskyddens effektivitet som ligger bakom myndigheternas rekommendationer. Tidigare i våras införde Kommunal ett skyddsstopp på äldreboendet Serafen i Stockholm. Facket ansåg att det var för riskfyllt för personalen att arbeta utan munskydd och visir. Arbetsmiljöverket gav Kommunal rätt.
Men i ett utspel under påskhelgen tonade myndigheten ner det hela. I ett gemensamt utlåtande från Arbetsmiljöverket, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg meddelades att beslutet om munskydd på Serafen inte ska ses som en allmän rekommendation.
Sveriges kommuner och regioner (SKR), kommunernas intresseorganisation, välkomnade beslutet. Det är inte så konstigt – eftersom SKR, enligt SVT:s avslöjande, i högsta grad låg bakom det myndighetsgemensamma uttalandet. SKR har alltså pressat myndigheterna. Varför? Eftersom man på SKR var rädd för att fler äldreboenden skulle införa skyddsstopp om inte ett krav på skydd för de anställda skulle efterlevas. Och varför skulle ett sådant krav inte efterlevas? För att kommunerna inte har tillräcklig kapacitet att skydda sina anställda. De har helt enkelt försakat krisberedskapen. I stället för att erkänna detta öppet har man förmått myndigheterna att tona ner krav på säkerhet.
Det hela påminner om turerna kring testning för covid-19. Omfattande testning är inte verkningsfullt, sa FHM i mars. "Det är inte meningsfullt längre att testa alla personer som kommer från olika länder i världen med lättare symtom för det leder inte till några åtgärder i dag", kommenterade Anders Tegnell WHO:s uppmaning att testa och smittspåra (Aftonbladet 14/3). Men om man ser på länder som framgångsrikt hämmat smittspridningen som Sydkorea, Taiwan och Island har de gjort just detta – testat och smittspårat i stor omfattning.
I Norge kan vem som helst med symptom testa sig och man byggde tidigt ut en infrastruktur för provtagningar. Men i Sverige har man helt enkelt inte haft kapacitet att organisera dem. Man har agerat för sent. Nu är ambitionen 100 000 tester i veckan – men bara en tredjedel genomförs, eftersom det är problem med de digitala systemen och transporterna av testkit.
Att det inte går att veta exakt vilka strategier som är mest effektiva i inledningsfasen av en ny pandemi är inte konstigt. Allmänheten har förståelse för att experter, myndigheter och politiker inte sitter på alla svar i början. Men i ljuset av hur svenska myndigheter agerat i fråga om testning, smittspårning och skyddsutrustning framträder en osmickrande bild. Om informationen som kommer från myndigheterna delvis baseras på bristande förmåga – eller om allmänheten får det intrycket på grund av dålig kommunikation – finns en risk att en misstro mot myndigheter och politiker börjar spridas.
Svenskar ställer i allmänhet höga krav på personer i ledande positioner. Ingenting är så skadligt för samhällsmoralen som uppfattningen att politiker och myndighetspersoner far med osanning för att rädda sitt eget skinn.
Om det är så att vi inte kan testa, smittspåra eller utrusta vårdanställda med adekvat skyddsutrustning eftersom resurserna saknas – säg det öppet. Det är bättre än att radera mejl och hoppas på att ingen kommer upptäcka det.
