Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Hamid Zafar: Myndigheternas blinda fläck

För att nå ut med virusinformation till etniska minoritetsgrupper räcker det inte med att översätta myndighetsbroschyrer riktade till den svenska medelklassen.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När Region Stockholm nyligen började redovisa antalet smittade i covid-19 per stadsdel bekräftades bilden att vissa samhällsgrupper är överrepresenterade bland de som smittats och avlidit. Den 6 april fanns det i stadsdelen Rinkeby-Kista 47 fall per 10 000 invånare medan motsvarande siffra på Kungsholmen endast var nio. När nyheten kom om att somalier är en särskilt drabbad grupp började det spekuleras i olika förklaringar.

Ryggmärgsreflexen bland vissa myndigheter var att man brustit i att nå ut med information till den somaliska gruppen. Omgående började man översätta myndighetsinformation till somaliska. Min första tanke var att myndigheterna har en förenklad bild av den somaliska diasporan i Sverige. Jag tror nämligen inte alls att somalierna har saknat information om viruset och dess följder. Däremot tror jag inte informationen mottagits så som myndigheter förväntat sig.

Den somaliska folkgruppen lever i stor utsträckning i större familjekonstellationer. Den äldre generationen bor ofta tillsammans med sina barn och barnbarn i samma hushåll. Här tillkommer bekymret med trångboddheten som är utbredd. För att undkomma trångboddheten så lämnar man hemmet för att besöka caféer och moskéer varifrån man riskerar att ta med sig smittan hem. För många somalier är det också otänkbart att lämna sina äldre på äldreboenden. Det är en fråga om respekt och vördnad inför den äldre generationen. Detta fenomen återfinns även bland andra grupper som till exempel afghaner och turkar.

I Sverige har den somaliska diasporan ofta byggt egna sociala nätverk och makthierarkier som agerar parallellt med svenska myndigheter. Delvis är det kopplat till en traditionell misstro mot myndigheter, som är grundat i erfarenheter från hemlandet. Inte sällan kan den lokala auktoriteten utgöras av den lokala imamen eller klanledaren. Det kan också vara ordföranden i den somaliska föreningen. Vill man ägna sig åt maktanalys för att förstå villkoren i dessa omgivningar så bör man först börja med att titta på makthierarkierna inom den somaliska gruppen. Vem är det som på det lokala planet har möjlighet att nå ut till kretsen? Det här området är en blind fläck hos myndigheterna. De lokala makthierarkiernas status i dessa omgivningar stärks när de kan fylla ut vakuum som bildats av att svenska myndigheter inte är aktivt närvarande.

En liknande utveckling har man sett bland chassidiska judar i Williamsburg, New York, som i ett tidigt skede var en överrepresenterad grupp av coronasmittade. Samma starka sammanhållning, täta umgänge och generationsboende återfinns också bland chassiderna. Men där finns också egna makthierarkier som inte ger upp sin statuts frivilligt.

Avslutningsvis kan man ställa sig frågan om vilken målgruppen är för informationen från Folkhälsomyndigheten. Stort fokus har varit på att nå ut med direktiv till familjer på skidäventyr i fjällen med efterföljande afterski. Bland den gruppen är knappast somalierna överrepresenterade. Hur mycket av myndighetsinformationen har handlat om risker med trångboddhet och att leva i tregenerationshushåll?