Det kan inte vara lätt att jobba på jämställdhetsmyndigheten i ett av världens mest jämställda länder. För att ha några problem att lösa, måste nya nålar ideligen letas upp i diverse höstackar.
I rapporten Ett sekel av rösträtt och valbarhet, kämpar Jämställdhetsmyndigheten med att hitta jämställdhetsproblem som rör makt och inflytande. Med stor kreativitet försöker de hitta bevis för sin tes att jämställdheten i politiken har stagnerat. Där står exempelvis att läsa att det i Sveriges riksdag visserligen finns 46 procent kvinnor – men att det är ännu fler kvinnor i andra länders parlament!
I sitt sökande lyckas de göra fynd som att det finns skillnader i attityder mellan män och kvinnor. I en undersökning har de bland annat låtit respondenterna ta ställning till påståendet om kvinnor överdriver hur ojämställt kvinnor behandlas i Sverige. 25 procent av männen svarar att det stämmer helt eller till stor del. Bland kvinnorna är det bara 12 procent. Ett särskilt problem är att unga män har, citat ”mer könsstereotypa och könskonservativa attityder än kvinnor”.
Med tanke på analysen och resonemangen i rapporten, måste frågan ställas: Är myndighetens mål att män och kvinnor ska tycka likadant? Är det åsiktsskillnaderna som myndigheten anser ska korrigeras med ”verkningsfulla initiativ och åtgärder”?
Jag vet ett annat sammanhang där män och kvinnor som grupper har olika åsikter, nämligen vilka politiska partier de stödjer och röstar på.
Enligt SVT/Novus väljarbarometer från februari 2021 hade det blivit olika regeringar om män respektive kvinnor fått bestämma. M, SD och KD hade fått 55 procent av rösterna från männen och kunnat bilda majoritet. Kvinnorna däremot föredrar en regering med stöd av S, V, MP och C. Här behövs inte L för majoritet. De fyra partierna skulle få 58 procent av rösterna tillsammans.
Det krävs inte särskilt mycket feministisk logik för att ur detta konstatera att hur män och kvinnor röstar kan vara ett jämställdhetsproblem. Kanske det här är Jämställdhetsmyndighetens nästa projekt, att se till att befolkningen röstar jämställt?
Ingen objektiv definition finns för när jämställdhet kan sägas vara uppnådd. Inte heller gällande vilka medel som kan tolereras i strävan dit i form av särbehandling, könskvotering med mera. Det handlar om ideologi och värderingar. I detta ljus är Jämställdhetsmyndigheten problematisk redan i sitt namn.
Att en myndighet skulle lägga sig i hur människor röstar i fria val, anser nog många vara absurt och fel. Men varför ska en myndighet i så fall lägga sig i vad befolkningen har för åsikter eller föreställningar om män och kvinnor generellt?
Vi ska inte låta oss förledas av fina myndighetsrapporter, hur mycket de än layoutas för att se seriösa ut. Faktum är att med hänvisning till ett vällovligt mål, jämställdhet, har det blivit accepterat att myndigheter blir politiska aktörer.
Att det finns värderingsmässiga och kulturella aspekter som är värda att följa och beakta i beslutsfattande, gör det inte rätt att myndigheter försöker omvända och uppfostra befolkningen. Någonstans går en gräns. Var den går behöver diskuteras.
