När den italienska diktatorn under hösten 1939 förberedde sig för att träda in i kriget på axelmakternas sida behövde många övertygas om visheten i företaget. Det låter kanske konstigt. Varför skulle en diktator behöva övertyga någon om något?
Men trots att Mussolini var en envåldshärskare behövde han få med sig sina ministrar och generaler på de grandiosa planerna att återupprätta det romerska riket i Medelhavet, "Mare nostrum", vårt hav, som han kallade drömmen.
Många var skeptiska. Generalstaben meddelade Mussolini torrt och faktatungt att den italienska armén visserligen var omfattande sett till antalet soldater men att i stort sett allt annat saknades. Vapen, transportfordon, tanks, artilleripjäser och pansarvärn fanns inte i tillräckliga mängder. Det som tillverkades var ofta av dålig kvalitet. Inte ens mängden taggtråd var tillfredsställande. För att inte tala om drivmedelsbristen. Armén kunde maximalt agera i något halvår, sedan var det slut på effektiv verksamhet.
Entusiasten Mussolini lät sig inte övertygas av dessa omständigheter. Den som vill vinna kommer också att vinna, var hans filosofi. De dekadenta demokratierna var inte, hävdade han, tillräckligt enade för att stå emot ett land besjälat av fascismens totala mobilisering av både materiella och, detta underströk han ofta - själsliga - resurser. Med "maximal ansträngning" och fagra ord om mod och offervilja skulle soldaterna övertygas att återupprepa vad de romerska legionerna åstadkommit.
Men vad som följde är ett så spektakulärt stort antal felberäkningar, misslyckanden och totala fiaskon att det är svårt att greppa. Vart än fascisterna vände sina arméer gick det uselt. Det enda de lyckades erövra var, efter stor möda, det underutvecklade Abessinien (Etiopien) och senare ett helt försvarslöst Albanien.
Annars gick det katastrofalt. När Italien våren 1940 invaderade Grekland och hoppades på att det hela skulle vara över på någon vecka körde man fast i ett ställningskrig som senare utmynnade i total italiensk reträtt. Mussolini fick krypa till korset och be Hitler om hjälp.
Mussolini förkroppsligade "tänk positivt"-filosofin. Han duperade framgångsrikt sina mindre vetande generaler, ministrar och offentligheten till att stödja idiotisk expansionism och ett samhällssystem som konstant levde över sina tillgångar. Likt en överentusiastisk sektledare såg han aldrig några problem eller hinder på vägen. Verkligheten kunde betvingas med vilja och ord.
Fascismen som ideologi är mest känd för att förakta demokratin och dess idéer. Men mindre välkänt är tilltron till mysticismen, ordens makt och tron på den undermedvetna energin i folkdjupet. Fascismen byggde mycket på ödesgemenskap men också mycket på ett motivationstänkande som i vår samtid snarast för tankarna till managementkurser och billig självhjälpsfilosofi.
"Om du kan föreställa dig målet så kan du också uppnå det" är inte bara självhjälpguruns budskap till alla som stöter på motgångar i livet. Det var också Mussolinis ledmotiv inför varje möjlig motgång som hans Italien utsattes för. Helt misslyckad var inte den italienska diktatorn. Han hade tillsammans med sitt fascistparti tagit över en europeisk stormakt. Orden och känslorna fascismen spelade på var alltså inte bara löjeväckande teater som drevs på av en svulstig diktator, det var idéer som kunde flytta befolkningar och arméer.
Mussolini var en mästare på positivt tänkande. Nu ska man för den skull inte tro att en positiv eller optimistisk grundsyn skulle leda till fascism. Men det finns ett och annat att lära av situationer när det positiva tänkandet gör alla till okritiska ja-sägare. Alla samhällen, företag, organisationer och församlingar som låter idéer, värdegrunder och ord få eget liv riskerar att gå i samma fälla.
Vi är till naturen varelser som har ett behov av berättelser och föreställningar. Vi kan inte fungera utan dem. Fascismens berättelse var så stark att den gång efter annan övertrumfade verklighetens begränsningar. Men det som fascisterna i slutänden ville uppnå gick inte att förverkliga.
Resultatet var i stället, förutom en häpnadsväckande mängd militära misstag, enormt mänskligt lidande och ett samhälle i spillror. Lärdomen av detta är lika banal som den är enkel: Människor har inte idéer, det är idéer som har människor. Och så länge vi inte ifrågasätter idéernas makt över människan riskerar de att styra oss till fördärv. Om fascismens idealmänniska var lydig och konform borde antifascismens ideal vara den besvärliga konträren som aldrig låter en idealistisk värdegrund passera obemärkt.
