Justitieminister Morgan Johansson (S) kritiseras för sitt uppträdande på sociala medier. Det är framförallt på plattformen Twitter som Johansson är aktiv. Där hoppade han nyligen på opinionsjournalisten Ivar Arpi och undrade vad denne gjort för tryggheten i landet. Detta som ett svar på Arpis kritik av hur rättspolitiken sköts av regeringen. Tidigare har Morgan Johansson ifrågasatt om Arpi respekterar demokratin.
När Morgan Johansson sedan kritiserades för sitt personangrepp av SvD:s ledarsida (31/7) svarade han att det var överklassen som försökte tysta arbetarklass. Återigen bemötte han alltså saklig kritik med att bli personlig.
Någon dag senare delade Morgan Johansson en text från Aftonbladet (1/8) som menade att Ulf Kristerssons tal ska läsas i ljuset av Breiviks tankevärld. ”Precis så”, skrev Morgan Johansson och drog sedan in både Sverigedemokraterna och Moderaterna i resonemanget. Intrycket läsaren lämnades med var att om de borgerliga vinner valet 2022 blir det ett fascistiskt maktövertagande.
Morgan Johanssons twittrande är värt att uppmärksammas för det liknar det som vi såg hos Donald Trump i USA. En hög politiker använder ett Twitterkonto för att häckla journalister och opposition, och därmed undergräva demokratins grundvalar.
Man kan förstås anföra att inget av det Morgan Johansson gjort på sociala medier är olagligt. Alla kan vi förstå önskan att försvara sig mot kritik och i en demokrati har alla rätt att uttala sig. Vi får också säga och sprida saker som är hårdragna och till och med hatiska. Men problemet ligger i att Johansson uppbär ett ämbete. Han är justitieminister. Därför spelar det större roll om Morgan Johansson sprider dynga på nätet än om ett anonymt konto gör det.
I västerländsk förvaltningstradition brukar man tala om den gamla romerska dygden gravitas – bokstavligen tyngd – men med betydelsen att koppla ett värdigt sätt till ett ansvarsfullt ämbete.
Dygden gravitas är en outtalad förutsättning för vår demokrati. Alla våra titlar; minister, talman, ombudsman, kommunalråd är förstås ytterst sociala konstruktioner. Demokratin bygger på att vi låtsats som att de betyder något. Därför förväntar vi oss att de som getts förtroende kan föra sig med mer värdighet än de som inte har fått det.
Det var mot dygden gravitas som Donald Trump ideligen bröt. Genom att vara självupptagen och grälsjuk i det offentliga skadade han presidentämbetet och den amerikanska demokratin. Och genom att återkommande ifrågasätta legitimiteten hos oppositionen skapade han till slut en stämning där hans följare tolkade ett valnederlag som en statskupp.
Nu är Morgan Johansson som tur är inte USA:s president. Men även vad en svensk justitieminister säger och gör spelar roll. Beskrivningarna av riksdagsoppositionen som kryptofascistisk kan utnyttjas av främmande makt eller extrema rörelser som vill skada Sverige.
Och så undrar man förstås om Morgan Johansson inte kunde utnyttja sin tid lite bättre. Det är inte som om ansvarsområdet lag och ordning saknar utmaningar.
