Det finns konventionell brottslighet och det finns barbari. Det går inte att peka ut någon exakt gräns, men vi vet när den har överträtts.
När inbrottsligor systematiskt letar upp adresser till åldringar och lurar dem att öppna dörren – inte sällan genom att utge sig för att vara sjukvårdspersonal eller poliser – förutsätter det en exceptionell råhet och avhumanisering av offren. Vi ser samma typ av råhet när bedragare utger sig för att vara städare och länsar tomma hem som just har utsatts för ett bombattentat, och i de utstuderade rån där barn förnedras och misshandlas innan gärningsmännen anser att övergreppet är fullbordat.
I Sverige har vi tvingats vänja oss vid en sådan barbarisk brottslighet, som inte existerade i omfattande skala bara för något decennium sedan.
Nu hör sådana rubriker till vardagen och bakom dem döljer sig tragedier. ”Det var min 92-åriga mamma som blev rånad och misshandlad före nyår", skrev en förtvivlad dotter i Sydsvenska Dagbladet i mitten av januari och berättade att hennes mamma drabbades av en hjärnblödning och frakturer efter ett rån i hemmet. Hon förlorade minnet och hörseln i attacken.
”Hennes liv är i praktiken slut. Hennes kropp är full med smärtstillande och ångestdämpande tabletter. Hon vågar inte flytta tillbaka till sitt hem och klamrar sig förtvivlad fast vid mig varje gång jag måste gå”, skriver hon.
Här finns, i botten, ett moraliskt sammanbrott.
Under normala omständigheter fungerar grundläggande moraliska normer om att skydda gamla, barn och utsatta. Däremot bryter sådana normer samman vid konflikter och social nedgång. Och det finns skäl att vara mycket vaksam på tecken på sådana sammanbrott och vad som driver dem.
Våra grannländer är inte bara förskonade från bombningar och gängskjutningar i den omfattning som drabbat Sverige; där finns till exempel heller ingen pågående rånvåg mot barn som präglas av förnedring av offren. Och vid en kris – motsvarande en bombning av ett bostadshus – tycks man inte ta tillfället i akt att kränka offren en gång till.
Europa genomgick en terrorvåg för ett par år sedan. Både Spanien och Storbritannien har dessutom tidigare erfarenheter av bombningar. Jag kan inte erinra mig att vi fått läsa om att offren blivit villebråd för kriminella efteråt. Där grundläggande moraliska tabun är intakta sluter man sig samman vid kris, snarare än att attackera offren när de är som mest skyddslösa.
När jag skrev om åldringsrånen för ett antal år sedan var det omöjligt att få ett rakt svar från polisen om varifrån ligorna kom. Numera medger man att ligorna ofta härrör från det gamla Östeuropa. Och gärningsmännen riktar, så vitt jag vet, i regel inte in sig på offer som tillhör samma etniska grupp som de själva.
Är främlingsfientlighet gentemot offren en del av förklaringen till det moraliska sammanbrottet? Gäller det också vid ungdomsrån och andra av de mest råa brotten?
I så fall har det offentliga Sverige – poliser, politiken och de medier som rapporterar om dem – en skyldighet att vara uppriktiga om det.
