Till historierna om min barndom, hör sagobröllopet mellan kungen och Silvia. Jag var knappt ett halvår dagen då de gifte sig, men enligt min mor följde jag TV-sändningen tillsammans med henne. Från babysittern. Intresset för kungafamiljen har gått i arv: familjen Bernadottes högtider har också varit mina. När kronprinsessan fick sin Daniel satt jag och min då ettåriga dotter, även hon i specialstol, som klistrade framför vår nya tv, inköpt dagen till ära.
Det är givetvis enkelt att raljera över intresset för figurerna i en gammalmodig institution. Ändå finns det där hos så många av oss. Varför? Kanhända finns förklaringen just i det som förefaller otidsenligt.
Carl XVI Gustaf har i år suttit ett halvt sekel på tronen. Jubileet uppmärksammas i dokumentärfilmen ”Kungen”. Det är Karin af Klintberg, filmens upphovskvinna och andra huvudperson, som utifrån intervjuer och arkivmaterial presenterar sitt perspektiv på monarkens liv, vedermödor, felsteg och ihållande ensamhet på posten. Själv kan man byta jobb, stad och omständigheter, men endast döden ger en slutpunkt på det värv han föddes till.
I dokumentären, liksom i den unika podd-intervju som kungen gav i samband med sin 75-årsdag, utgör pliktkänslan och lojaliteten med ”kallet” den röda tråden för kungen. Att axla ett tungt ansvar och sätta egna preferenser åt sidan, utan att beskriva detta som en uppoffring, är extremt otidsenligt. Vid motgång stålsätter man sig och arbetar ännu hårdare, säger kungen. Där finns kanske något att ta intryck av, oavsett vilken lott man fått i livet.
Sällan är det dock dessa dimensioner av monarkin som vi talar om. Långt vanligare är att dra löje över protokollet eller störa sig på apanaget. Möjligen är denna del särskilt provocerande i vårt land, där ingen ska ha eller vara förmer än någon annan. Men den som lyssnar till hur kungen och kronprinsessan talar om sina roller och livsuppgifter, hör att de inte framställer sig som solitärer utan som länkar i en kedja. De tjänar landet och monarkin, inte tvärtom.
På den grund som andra lagt har de att bevara och förädla traditioner, och tillgängliggöra kulturskatter för befolkningen. Sistnämnda rart illustrerat när kungen, tillsammans med af Klintberg, flyr in i en skogsdunge på Solliden eftersom han felkalkylerat parkens öppettider och går rakt in i flanerande turister. Det är monarken som flyttar på sig, inte besökarna.
Oavsett om man är ny eller gammal i landet, finner vi här ett historiskt och kulturellt kitt. När tillvaron gungar och sådant vi trodde orubbligt hotas, finns konstanterna där. För att skapa sammanhållning och erbjuda tröst.
”Hur många gånger har kungen önskat att han inte var kung?” Svaret uteblir. Ingen gång, frågar af Klintberg. ”Det är inte värdigt”, säger kungen så och frontalkrockar med vår tids ständiga jakt efter självförverkligande och dröm om alternativa existenser. Sådant önsketänkande, vore att överordna sig själv det system och det uppdrag som han under en kort tid förvaltar. Göra länken viktigare än kedjan den bildar.
Kungens jubileum kommer min familj och jag att fira med eftertryck och tacksamhet. Ur svenska hjärtans djup. Små länkar i samma kedja.
