Dödläget måste brytas. Det är huvudsaken. Sverige kan inte fortsätta att styras av minoritetsregeringar som på nåder tillåts driva politik utan stöd i riksdagen. För det första står det i strid med den parlamentariska demokratins grundprincip och för det andra har det fått väldigt olyckliga konsekvenserförSverige. I syfte att skärpa konfliktlinjen har Moderaterna medvetet knuffat regeringen i armarna på Vänsterpartiet – och Stefan Löfven har låtit sig omfamnas.
Den grova brottsligheten breder ut sig, vardagsbrott klaras sällan upp och poliskrisen blir allt djupare för varje dag som går. Lärarna flyr skolan, socialtjänsten går på knäna, en kaotisk sjukvård går från dyra nödlösningar till ännu dyrare nödlösningaroch försvaret blöder. I ett läge där statens kärnfunktioner svajar har vi en historiskt svag regering som håller sig över vattenytan med hjälp av vänsterpopulistiska flytkuddar. Det är djupt, djupt oroande.
Därför var torsdagens besked från Anna Kinberg Batra välkommet. Moderaterna ska överge sin passiva oppositionsroll och aktivt arbeta för att driva igenom sin egen politik. Kinberg Batra talade dels om ett mer aktivt oppositionsarbete, där Sverigedemokraterna inte längre ska isoleras i utskotten, dels om att lägga gemensamma alliansbudgetar. Eftersom SD sedan tidigare utlovat stöd betyder det att Anna Kinberg Batra tänker sig att bli statsminister – redan i höst.
Under dagen stack dock två av tre allianskolleger, L och C, hål på ballongen. De vill inte i något avseende samarbeta med SD och de vill inte utmana Stefan Löfven innan valet 2018. Och här ligger också problemet med moderatledarens utspel. Var tanken att alliansen skulle installera sig i Rosenbad bara för att omedelbart dra igång följande års valrörelse? Tajmingen är så uppåt väggarna att det är svårt att dra någon annan slutsats än att utspelet mestär ett väljartaktiskt spel för gallerierna.
Det ännu större problemet är Anna Kinberg Batras 180-graders omsvängning. Det är inte många dagar sedan hon i samband med riksdagens partiledardebatt förklarade att det inte blir någon alliansbudget innan 2018. Alldeles nyss var SD ett rasistiskt parti som man inte kunde samarbeta med. Nu – med mindre än två år kvar till nästa val, utan att förankra utspelet hos övriga allianspartier – tycker hon plötsligt att det är dags att ta ansvar och laga efter parlamentariskt läge. Det är inte särskilt förtroendeingivande. Och om det finns någon allians kvar att gå till val med2018 är verkligen högst osäkert.
Kvar av torsdagens utspel är detta: Moderaterna har erkänt den parlamentariska verkligheten, liksom Kristdemokraterna gjorde redan för länge sedan. Varken regeringen eller alliansen har majoritet i riksdagen. Så är det och så kommer detmedstörstasannolikhetatt fortsätta vara även nästa mandatperiod. Den ”starka alliansregering” som Annie Lööf hoppas på efter valet 2018, är meningslöst dagdrömmeri. Det är bra att Anna Kinberg Batra äntligen visar att hon har förstått det.
