“Den ädle vilden” var ett centralt begrepp i en människosyn som under 1700-talet tog strid mot upplysningstidens teknologiska och sociala samhällsutveckling, vilka man menade berövade människan hennes harmoniska samspel med naturen. Denna föreställning om ett idealiserat naturtillstånd kallas ibland “primitivism” och återkommer ständigt i den mänskliga kulturen, från edens lustgård till de Amish-kolonier som ännu väljer att leva som förindustriella agrar-ekonomier i USA.
I Sverige torgförs dessa ideal just nu i form av regressivt klimatengagemang, där ett primitivistiskt förhållande till hållbarhetsfrågor associeras med dygdighet. Denna nya eko-primitivism uttrycks till exempel genom att medier hellre lyfter fram uppfattade klimatsolidariska uppoffringar än att ägna sig åt kritik av hur resursknappheten uppstått.
Under hösten har public service och andra medier på ett närmast kampanjliknande sätt rapporterat om hushåll som duschar extra snålt, som har elräkningar på endast 600 respektive 263 kronor, som stängt av elen helt, som stängt av både elen och vattnet helt och som nu flyttar ut i skogen för att elda med ved.
Det är lätt att göra sig lustig över den uppspelta vurmen för dessa initiativ, men även om föresatserna är behjärtansvärda bör medier ta ett realekonomiskt ansvar för konsekvenserna av att lyfta fram dessa primitivistiska ideal som förebilder.
I boken “Urban Economics” (2018) förklarar den amerikanske ekonomiprofessorn Arthur O'Sullivan hur industrialiserad urbanisering gett upphov till ett betydligt effektivare resursutnyttjande än vad decentraliserade agrarekonomier klarar av. Genom skalekonomi, specialisering och automatisering i stadens mer kompakta socioekonomi kan betydligt fler människor leva på mindre resurser – och därigenom även skapa ett större förädlingsvärde än vad som är möjligt i lantliga miljöer.
Rent praktiskt är den primitivistiska vurmen för vedeldning både en klimatkatastrof och en ekonomisk omöjlighet. Under 1800-talet levde färre än fem miljoner människor i Sverige, med en genomsnittlig vedförbrukning på fem kubikmeter per hushåll. Även en radikalt trångbodd ruralomställning driven av vedspisar och kaminer skulle med dagens befolkningsmängd inom kort leda till både skenande koldioxidavtryck, total avskogning och till att folk började frysa ihjäl i sina hus.
Vidare innebär den knapphet som ekoprimitivismen gjort till sitt ideal att samhällets produktivitet på sikt rasar samman. Den som anser ett oduschat vardagsliv under en rättvisemärkt pläd vara en chic grön livsstilsaccessoar bidrar inte bara till ett samhälle där dålig hygien och kyla snabbt blir normen – utan även till ett samhälle där både medicin, hälsa och värme gradvis blir till dyrköpta lyxprodukter.
Det vore därför önskvärt om svensk public service tog sitt uppdrag på allvar och utkrävde politiskt ansvar för den svenska energipolitikens brister i högre grad än att aningslöst marknadsföra eko-primitivistiska knapphetsideal.
För inte ens vildar beter sig ädelt när de väl svälter och fryser.
