Under min barndom i Björkekärr var fördelningen mellan utrikesfödda och barn till utrikesfödda samt infödda svenskar ungefär 20/80. Vi barn till utrikesfödda kunde inte isolera oss från språket eller de svenska vardagliga normerna
Från barnsben befann vi oss i en miljö som varken avtvingade oss hemlandets kultur, mat, seder, språk eller religion. Men offentligheten, som för oss helt bestod av Rosendalsskolans tegelbyggnader och dess alla elever och personal, gav oss möjligheten att förstå det svenska samhället i sin helhet. Detta mikrokosmos av Sverige var inte en medveten politisk skapelse, det var en konsekvens av en då fortfarande modest andel utrikesfödda i ett enskilt bostadsområde.
Våra första möten med barn till svenska föräldrar skedde då naturligt. I klassrummet och i lek efter skolan. Vi lärde oss om fenomen som "landet" (många barn tycktes ha ett sådant), fritidsaktiviteter i föreningar och implicita svenska sociala koder och normer. En levd skola, utan instruktionsböcker. Kraven på förståelse för livet i Sverige var outtalat, och accepterades, det var ju vår vardag.
Men tänk om fördelningen vi växte upp med hade varit den omvända? Det är verklighet i vissa delar av landet.
Följer man svensk invandringsdebatt så handlar den emellertid om något helt annat. Händelseförloppet är så bekant att det nästan kan återberättas i sömnen: Någon i offentligheten kritiserar "mångkultur". Vederbörande misstänkliggörs direkt för att tycka illa om invandrare. Den försöker förklara sig men för döva öron. Skadan är redan skedd. Missförståndet sätter tonen för samtalet.
I början av juli månad blev KD:s Ebba Busch Thor intervjuad i Rapport (6/7). Hon pratade om klansamhällen och hedersmord. Reportern undrade då om hon ansåg att judar måste fira jul för att anses vara svenskar. Hennes svar var tydligt nog: Man firar vilka traditioner man vill, men gemensamma referensramar underlättar givetvis sammanhållningen i ett samhälle.
Liberalernas nyvalda partiledare råkade ut för liknande kritik när hon i en intervju med Expressen uttryckte att: "visionen om det mångkulturella samhället måste begravas" och ersättas med något annat, "en känsla av tillhörighet" (6/6).
Politikers språkliga precision är viktig. I synnerhet i dessa frågor. En otydlig bisats och anklagelsen om stigmatisering och skuldbeläggande levereras direkt. Kanske är det så som statsvetaren och Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö skrev på Twitter, ordet "mångkultur" fungerar inte i svensk offentlighet (7/7). Sabunis poäng blev otydligare när hon brukade M-ordet.
I ett decennium har diskussionerna om begreppet pågått. Lärdomarna tycks inte sätta sig och missförstånden, både de uppriktiga och avsiktliga, fortsätter.
När Johansson Heinö något senare försökte bringa ordning i debatten, delvis med hänvisning till just Sabunis och Busch Thors uttalanden, gjorde han det med frustrationen över att debatten rör sig bakåt: "Det repetitiva, närmast rituella dödförklarandet av mångkulturalismen är symptomatiskt för en debatt som rör sig bakåt i stället för framåt" (DN 11/7).
Men i stället för att föra debatten framåt förde han den själv bakåt. Om nu Busch Thors och Sabunis "rituella dödförklarande" av mångkulturalismen inte är ett tillräckligt svar på Sveriges invandringspolitiska belägenhet, vad krävs?
Svaret som Johansson Heinö gav är att det är "genom demokratiska beslut samhällets grundläggande riktlinjer slås fast, inte genom hänvisning till konvention". Övergången från det formellt politiska (lagar, regler och politiska policybeslut) till det opolitiska som handlar om normer och värderingar ska inte politiker ägna sig åt.
Ett grundläggande problem med detta svar är att många dilemman som ett multikulturellt samhälle som det svenska ställs inför inte är föremål för demokratiska beslut. Utmaningarna handlar om seder och normer, inte om lagbrott.
Det aktiva valet att inte assimileras, det vill säga att undvika att ta del och bli en del av majoritetsbefolkningens språk, seder och institutioner, står individen fullt fritt att göra. Det blir ändå, förr eller senare, ett problem för såväl den enskilde, exempelvis i sociala sammanhang och på arbetsmarknaden, som för det omkringliggande samhället. Det är ett val som är mycket enkelt i en förort tömd på majoritetsbefolkningen. I ett mer blandat område är valet betydligt svårare.
De politiska beslut som leder fram till att ett samhälle måste hantera påfrestningarna av omfattande olikheter måste in i den här diskussionen, som annars blir inkomplett. Det är detta som Sabuni och Busch Thor har försökt komma åt, innan de av sina vedersakare dragits in i långrandiga definitionsdiskussioner och anklagelser om grumliga avsikter.
Diskussioner om handskakning eller inte, skilda badtider, religiösa friskolor, slöjor i offentligheten, syn på sexualitet och familjens (och klanens) roll, är alla konsekvenser av att människor, naturligt, för med sig sina normer och seder från hemlandet. Men förändras inte av att passera en gräns, man förändras genom att leva bland andra.
Därför är det så oroväckande att Johansson Heinö, i försöket att formulera ett liberalt svar på det som kan benämnas som "multikulturalismens utmaningar" undviker det viktigaste, det vill säga mängden människor som ska absorberas i Sverige.
När diskussionen om multikulturalism först drog igång, för mer än tio år sedan, var frågan om invandringens storlek bannlyst från svensk offentlighet. Och därigenom förpassad till högerextremismens domäner. Är det kanske där frågan om demografi, det vill säga befolkningsförändringar, ska stanna? Johansson Heinö skriver att: "Demografiska förändringar anses per definition vara problematiska eftersom de underminerar den nationella sammanhållningen."
Att faktiskt ge demografisk förändring en roll i den politiska debatten handlar inte primärt om oro över att personer som undertecknad späder ut den svenska etniska gruppen, det vill säga, som det påstås, utmanar den "nationella sammanhållningen".
Tio år av förvirrande debatter om begrepp lämnas först, vilket nog många längtar efter, när de demografiska förutsättningarna för assimilation hamnar i blickfånget. Detta är något annat än den lyckligtvis perifera förhoppningen att etnicitet ska spela en huvudroll i det offentliga samtalet.
Den gemenskap som Busch Thor och Sabuni klokt nog efterfrågar, utgörs av ett mer fungerande möte för nyanlända till Sverige med majoritetsbefolkningen, inte skuldbeläggande av de som inte firar jul. Högstämda deklarationer om att staten ska vara neutral inför människors livsval och likaledes bekämpa såväl majoritetens som minoritetens förtryck ter sig en smula tom på innehåll i mötet med en vardag i Sverige där det svenska majoritetssamhället är helt frånvarande.
Poängen är denna: Det är inte oro över den nationella sammanhållningens upplösning som är det centrala i Busch Thors och Sabunis kritik, utan samhällets förmåga att absorbera nyanlända.
Parallella samhällen är inte, som svensk politik länge gav uttryck för, ett exempel på en lång rad fria val fattade av enskilda individer. Att kvarhållas i ett parallellt samhälle, där nivån av individuell frihet ofta kan vara lägre än i majoritetssamhället, är motsatsen till valfrihet.
Det är inte Busch Thor och Sabuni eller en välmenande stat och dess många tjänstemän som kommer lära nyanlända svenska normer och traditioner utan generationer av svenskar, varav många sannolikt med ursprung i hela världen.
Men dessa människor; grannar, lärare, vänner, arbetsgivare behöver finnas på plats. Möjligheten att möta dessa människor är direkt avhängig politiska beslut som avgör allvaret i segregationen och samhällets möjligheter att absorbera nya svenskar.
Detta möte, livsviktigt som det är för Sveriges möjligheter att fungera, är väldigt fjärran samtidens invandringspolitiska diskussion.
