Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Alice Teodorescu: Miraklet i New York inget mirakel

Brottsligheten och otryggheten kan motas bort. Goda exempel finns. Frågan är om svensk politik förmår dra rätt slutsatser av dessa erfarenheter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Tror du att barnen i Sverige i dag kommer att växa upp till ett bättre eller sämre samhälle än i dag?” När Novus nyligen ställde frågan svarade bara 28 procent ”bättre” och hela 59 procent ”sämre”.

Länge fick varje generation som växte upp i Sverige det bättre än den föregående. Att så många, med fog, oroar sig för att deras barn ska få det sämre i framtidens Sverige är alarmerande. Det säger något om hur genuint bekymrade människor de facto är - och hur viktigt det är att oron tas på allvar om tilliten till politikens lösningsförmåga ska bestå.

Hur Sverige ser ut om 50 år är inte förutbestämt - det beror helt på vilken politik som förs. Det säger sig självt att mer av den politik som skapat dagens samhällsproblem enbart kommer att fördjupa dem. I det läget kommer de som kan, ty i det läget blir tryggheten och därigenom friheten en klassfråga, att söka efter alternativa lösningar för att bli kvitt de problem som staten inte längre förmår åtgärda.

Men det behöver inte bli såhär. Om vi genuint fått nog av att mer eller mindre dagligen vakna till nyheter om skjutningar, explosioner, våldtäkter, mord och attacker mot blåljuspersonal, om vi verkligen är beredda att göra vad som krävs finns det faktiskt en rad åtgärder att vidta.

I New York var brottsligheten tidigare mycket hög. År 1990 satsade den demokratiske borgmästaren David Dinkins på fler poliser samtidigt som deras löner och villkor kraftigt förbättrades. Fyra år senare valdes republikanen Rudolph Giuliani till borgmästare. Tillsammans med den dåvarande chefen för tunnelbanepolisen, William Bratton, lade de grunden för den så kallade New York-modellen.

Inställningen till mikrobrotten, som fuskåkning i tunnelbanan, är en viktig komponent i modellen som började tillämpas mot just plankning i tunnelbanan. Utgångspunkten är ”The Broken Windows Theory” som går ut på att om ett fönster krossas utan att någon åtgärdar det så kommer snart ytterligare fönster att krossas och hela områden att gå ner sig.

Det Giuliani praktiskt lyckades fånga var kopplingen mellan nolltolerans (oavsett brottens karaktär), stor polisnärvaro, förebyggande insatser, satsning på avancerad teknik, ansvarsutkrävande av lokala mellanchefer inom polisen och arbete med uppbyggnad av social gemenskap på lokal nivå.

Resultaten talar sitt tydliga språk: Skjutningarna i New York har gått ned från 5200 år 1993 till 998 år 2016. Sedan 1990 har den allmänna brottsligheten minskat med 80,7 procent, morden med hela 85,2 procent.

Det är fantastiska siffror! Eller som Sveriges tidigare generalkonsul i New York, Olle Wästberg, beskrivit det: ”Hade brottsligheten tio år senare legat kvar på samma nivå som när Giuliani tillträde som borgmästare hade över 10 000 människor fler blivit dödade, närmare 15 000 kvinnor för blivit våldtagna och cirka 800 000 familjer och affärsidkare fått sin tillvaro sönderslagen” (Kvartal 13/11-2017).

Det positiva med den amerikanska erfarenheten är att det går att vända utvecklingen, att rätt sorts åtgärder får effekt. Det nedslående är att många av de förändringar som behöver komma till stånd uppfattas som politiskt kontroversiella i Sverige.