Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Morgan Johansson (S), justitie- och migrations­minister.Foto: Naina Helén Jåma / TT / Bild: Naina Helén Jåma/TT

Ministrarnas twittrande stoppar inte våldet

Vilken värld lever regeringen i? Det dödliga våldet har redan skördat oskyldiga offer. Ändå görs inget.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På bara några veckor har kriminaliteten nått en ny nivå av brutalitet. En kvinna i Malmö har skjutits i huvudet mitt på öppen gata, mitt på blanka dagen, med sitt spädbarn i famnen.

Men nu får det vara nog. Justitieministern kallar till presskonferens: Våldsspiralen kräver moteld. Regeringen meddelar att den tänker gå in med kraftfulla åtgärder. Sverige går ur Schengen för att få kontroll över gränserna.

Tullverket stärks med tredubbel personalstyrka och får kraftigt ökade befogenheter. Polisen får två miljarder för att skapa en insatsstyrka som enbart ska arbeta med att knäcka gängen. Straffen för vapeninnehav stramas åt ytterligare, liksom för smuggling, narkotikahandel och grova sexualbrott. Straffrabatterna för unga slopas. Flera miljarder satsas på att bygga nya fängelser och häkten. Jourdomstolar införs. Juridiska möjligheter att hantera grovt kriminella tonåringar under 15 år snabbutreds.

Nej, så här går det ju inte till. Inte i Sverige. Ovan nämnda situation är inte sann. För i Sverige bemöter regeringen våldsvågen med inlägg på sociala medier. ”Det är en ofattbart grym handling, som väcker avsky hos mig och i hela landet”, skrev statsminister Stefan Löfven (S) på Twitter, angående mamman som sköts i huvudet. ”Vilka fega och avskyvärda odjur”, skev justitieminister Morgan Johansson.

Fegt. Grymt. Avskyvärt. Fördömanden haglar. Men vad händer i verkligheten? Ingenting. Om det moderna Sverige hade varit en kriminalroman eller en film hade historien sågats eftersom den hade bedömts vara för osannolik. Ingen trovärdig regering hade suttit sig ner och twittrat i ett sådant läge.

Användningen av handgranater i Sverige ”saknar motstycke” om man jämför med länder som inte befinner sig i krig, enligt en polisrapport från 2017 som SvD tagit del av (27/2). I fjol slogs rekord i antal dödsskjutningar – 45 stycken. I år sköts 23 personer under årets första sex månader. Knivvåldet ökar också. Enligt SVT dödades 267 personer av knivattacker mellan 2011 och 2017. Detsamma gäller sprängdåden. Första halvåret inträffade 120 sprängningar i Sverige, vilket är fler än under hela förra året. Utvecklingen har eskalerat på senare år, men våldet är inte nytt. Tendenser har funnits i åtminstone 15 år. Antal personer som vårdas för skottskador tog fart i mitten av 2000-talet. Men politiken har förblivit passiv.

Kanske är det för att våldet hela tiden har slätats över. Länge hette det att vanligt folk inte behöver oroa sig. ”Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra. Det är naturligtvis oroväckande i sig, men ingen i allmänheten har hittills drabbats”, sa riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) i en interpellationsdebatt om ”Sverigebilden” 2017. Påståendet är lögn, och ett hån mot de oskyldiga som dött.

För tio år sedan sköts studenten Alexander Wallberg till döds i Göteborg när han gick utanför dörren. Troligtvis tog gärningsmannen fel person. Mordet förblev ouppklarat, enligt en sammanställning GT har gjort (9/11 2018).

2015 dog Luna Mandic när bilen hon satt i sprängdes. Hon blev fyra år gammal.

Ett år senare dog brittiske Yuusuf Warsame, som var på besök i Biskopsgården, av att en handgranat kastades in genom fönstret. Han blev åtta år.

I januari 2017 sköts Ahmed Obaid till döds när han steg av en busshållplats i Malmö. Han blev 16 år.

Våldet har fortsatt. I januari 2018 avled 63-åriga Daniel Cuevas Zuniga i Vårby gård utanför Stockholm, efter att han av misstag plockat upp en handgranat från marken. Samma månad skottskadades en utbytesstudent i Uppsala. Han hade bara varit i Sverige i några timmar innan han blev skjuten.

”Att skjuta en mor som håller sitt barn i famnen. Det har vi inte sett förut så det passerar ju alla gränser”, sa inrikesminister Mikael Damberg i SVT Nyhetsmorgon på tisdagen.

Vänta, va? Har du glömt Alexander, Luna, Yuusuf, Ahmed, Daniel, och flera andra oskyldiga offer, varav den yngsta endast var fyra år gammal när hon mördades? Under dessa två mandatperioder vid makten har oskyldiga dödats. Ändå kommer reaktionerna tio år för sent, och då ofta i form av ett kraftfullt slag i luften.

Det räcker inte att oja sig över våldet. Det kan alla göra. Löfven, Johansson och Damberg – ni styr landet. Ta ert ansvar eller avgå.