Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Per Bolund (MP) vill att vi ska panta våra mobiler. Bild: Jessica Gow/TT
Per Bolund (MP) vill att vi ska panta våra mobiler. Bild: Jessica Gow/TT

Agnes Karnatz: Miljöpartiets pantsystem räddar inte miljön

Varför går regeringen vidare med ett förslag som inte kommer göra någon skillnad?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Regeringen är fast besluten att införa ett pantsystem för mobiltelefoner och annan småelektronik eftersom det står skrivet i janauriöverenskommelsen. Men när utredaren Gunnar Fredriksson presenterade sitt förslag den 29 mars var det med den tydliga slutsatsen att ett pantsystem inte är en särskilt god idé. Det verkar dock göra detsamma för regeringen.

Poängen med ett pantsystem skulle vara att en del av de uppemot 25 miljoner mobiltelefoner som skräpar i byrålådor ska lämnas in. Då kan materialet tas tillvara genom att telefonerna antingen säljs på nytt eller plockas isär. Det är en god tanke som går i linje med ambitionen att använda befintliga resurser effektivt. Men enligt utredningens bedömningar kommer ett pantsystem inte att göra särskilt stor skillnad.

Problemet är att det skulle bli alltför komplicerat att införa ett pantsystem där en ny telefon skulle köpas med en pantsumma, som man sedan får tillbaka när telefonen lämnas in. Till skillnad från burkar och flaskor har telefoner en lång användningstid innan de kan anses uttjänta. De säljs ofta vidare i andra hand, och då är risken att ett pantbevis på någon hundralapp försvinner på vägen.

Frågan är dessutom vad ett nationellt pantsystem skulle tillföra, eftersom flera återförsäljare redan tar emot begagnad elektronik i utbyte mot rabatter. Därefter bedömer företaget om en produkt kan säljas på nytt, eller behöver plockas isär för att ta vara på materialen.

För den som vill lämna in sin gamla telefon finns alltså redan goda möjligheter. Men varför skräpar då så mycket elektronik i våra hem? En stor anledning, som utredningen kommit fram till, är att många människor är rädda för att den personliga information som finns i gamla telefoner ska nå fel ögon. En annan faktor är att många gärna vill spara sin gamla telefon som reserv, om den nya skulle gå sönder eller försvinna.

På så vis finns det en rimlig tanke med att ha mer än en telefon per person. Men vilka incitament kan förmå fler att lämna in sin gamla reservtelefon för återbruk eller återvinning? Utredningen förespråkar ett utökat producentansvar i stället för ett pantsystem. Staten skulle till exempel kunna införa krav på att återförsäljare ska informera om hur man raderar all personlig information från en telefon eller en surfplatta.

När utredaren nu har rimliga invändningar mot ett pantsystem, och dessutom föreslår något som skulle fungera smidigare, vore det naturliga att regeringen tog ett steg tillbaka och åtminstone funderade över saken. Kanske kunde det diskuteras med C och L. Men sådan fundersamhet vill inte miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) kosta på sig. ”Vi ska införa ett pantsystem”, underströk han på pressträffen.

Inställningen är ytterligare ett exempel på hur regeringen hellre hänger fast vid det som bestämts på förhand än att lyssna på mätningar och utvärderingar. Då sätts ett utlovat pantsystem före själva syftet att öka insamlingen av gammal småelektronik.