Har ledande politiker tagits på sängen av den eskalerande gängbrottsligheten? Talet om att ”sätta in militären” kan i alla fall ge ett lite panikartat intryck. Nu är det förvisso bara Sverigedemokraterna – och Stefan Löfven – som öppet sagt att de kan tänka sig patrullerande militär i förorter eller använda militär för att kväsa upplopp. Det Socialdemokraterna och regeringen i första hand den senaste tiden talat om är att låta militären bistå med transporter, tekniskt kunnande – exempelvis kring sprängningar – och bevakningsuppdrag utanför byggnader.
Det handlar alltså om att militären ska kunna sköta vissa uppgifter som polisen gör i dag så att polisen ska kunna sätta in alla resurser på brottsbekämpning. Inget fel i det. Danmark har sedan många år använt sig av den möjligheten. Mot bakgrund av Socialdemokraternas höga tonläge i frågan undrar man varför de inte gjorde detta under sina åtta år vid makten? Svaret är förstås att S inte orkat ta fighten med sina stödpartier V och MP. Därför ekar också den socialdemokratiska retoriken ihåligt. Partiet tenderar att alltid prioritera bort sakpolitiken när det väl sitter i regeringsställning och skulle kunna åtgärda problemen.
Nu är frågan om militärens roll knappast huvudsaken i kriget mot gängen. Det finns många sätt att bättre använda polisens resurser. Hjälp från militären är bara en av dem. Våldsbrottsligheten går dock inte skjuta bort om någon trodde det. Polisens problem är inte brist på vapen, det är brist på utredningsresurser, intelligenta verktyg och legala befogenheter. Kampen mot gängbrottsligheten handlar med andra ord om att vara mer intelligent och resurseffektiv. Det skulle också frigöra resurser.
Det finns en seglivad myt om att förbudet mot att sätta in militär mot den egna befolkningen går tillbaka på skotten i Ådalen 1931. I själva verket infördes det förbudet många decennier senare. I praktiken har man däremot inte använt militären för att upprätthålla den inrikes ordningen. Skälet är helt enkelt att militärer inte är särskilt bra på det. Diktaturstater, som ju ofta slår ned hårt mot alla protestyttringar, använder sig som regel av särskilda polisstyrkor för det – inte av den egna militären.
Kampen mot gängbrottsligheten handlar i första hand om utredningsarbete. Det är inte en militär kompetens. Att sätta in ”militär i förorten” är en fantasi hos människor med dålig insyn i polisarbetet. Konsekvenserna skulle sannolikt bli katastrofala och belasta polisen ytterligare. Arbetet mot gängen kommer bli mödosamt och ta tid. Skjutningarna och sprängningarna är dessutom bara ytfenomen. Den organiserade brottsligheten verkar helst i det fördolda. Systemhotet försvinner inte för att det blir lugnt på gatorna.
Sverige har på många plan misskötts de senaste decennierna. Bristen på konsekvensanalyser och oviljan att ta till sig den kunskap som funnits har varit chockerande. Feghet och bristande ansvarskänsla är viktiga ingredienser, men problemen sitter djupt i våra offentliga strukturer och vår ”elitproduktion”. Det blir ett minst lika mödosamt arbete att försöka komma till rätta med.
Men det finns ingen ensam sheriff som kan rida in och ställa allt till rätta. Vare sig i politiken eller på gatan.
