Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samarbete. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra samspråkar med Centerledaren Annie Lööf.

Migrationsfrågan splittrar alliansen

Är en fortsatt allians på nationell nivå mellan Moderaterna och Centerpartiet trovärdig?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Migrations och integrationsfrågorna kommer att dominera valrörelsen 2018. Det är en gissning som inte känns alltför vågad. Allianspartierna intar just nu skilda ståndpunkter i dessa frågor. Det innebär i sin tur att vi behöver förbereda oss mentalt på att Alliansen kanske inte kommer att kunna utgöra ett samlat alternativ i riksdagsvalet.

Moderaterna har officiellt svängt i synen på migration. Inbromsningen av mottagandet förra hösten tolkas inte längre som en oönskad engångsföreteelse. En långsammare invandring kopplad till större integrationsåtgärder är nu partiets ideologi. Anna Kinberg Batra har till och med skrivit ett förklaringsbrev där hon poängterade att förflyttningen inte är taktisk och bad också dem som känt sig överkörda i debatten indirekt om ursäkt (Aftonbladet 22/11). 

Centerpartiet står dock fast vid att inbromsningen bör vara temporär och att invandringstakten borde vara högre. Inom Centern skulle också en upprättelse av meningsmotståndare sätta partiet i gungning 

Dagens Industri har visserligen spått att C skulle stå i begrepp att byta linje – och hänvisar till ”källor” i partiets ledning (DI 20/11). Men det är förmodligen en övertolkning av Annie Lööfs strategi att betona andra saker än migrationen. Den inleddes redan då hon kom tillbaka från sin föräldraledighet, och bör nog tolkas som ett sätt att balansera snarare än att byta linje.

Det vore oklokt av Centerpartiet att släppa en strategi som går hem. Partiet har den senaste tiden legat på över åtta procent i opinionsmätningar. Det var inte så länge sedan som C ofta låg under fyraprocentsspärren. Partiet har också sedan migrationsfrågorna hamnade i fokus sett en medlemstillströmning – inte minst av personer som annars haft sin tillhörighet till vänster om mitten i svensk politik. I veckan förkunnade författaren Jonas Gardell då han gästade SVT:s Min sanning att han numer står nära Centerpartiet. Det är en typ av positiv uppmärksamhet som ingen annan fråga hade kunnat ge Centern.

Det finns säkert grupper av centerväljare som skulle vilja se en mer balanserad migrationspolitik. Särskilt kanske äldre väljare med små inkomster som är beroende av offentlig välfärd. Men det är ingen växande väljargrupp för C och att gå dem till mötes skulle skaka partiet. 

För om Centern gjorde något som ens liknade M:s omvändelse skulle många yngre och många storstadsväljare känna sig lurade. Det skulle också undergräva positionen för populära företrädare som Johanna Jönsson. En ursäkt till "dissidenter" som Staffan Danielsson skulle också bli svår att hantera. En sådan skulle till exempel sätta gruppledaren Anders W Jonsson, som pekats ut som den som orkestrerade vuxenmobbningen mot Danielsson, i en omöjlig sits.

För Centern finns helt enkelt mycket att förlora och lite att vinna på en omsvängning. Det innebär att de två allianspartier som har störst stöd i opinionen kommer att gå in i valrörelsen 2018 med fundamentalt olika inställning till valets viktigaste fråga. Dels övergripande ideologiskt men också sakpolitiskt om till exempel anhöriginvandringen. Är det då rätt att gå till val som en allians?