Visste du att vi känner oss mer ensamma när det är kallt? Det har gjorts experiment på det. Forskare har sänkt temperaturen i ett rum och upptäckt att när graderna sjunker stiger den upplevda ensamheten hos människorna i rummet. Det krävs inte mycket, bara tillräckligt för att sänka deras egen kroppstemperatur med någon tiondels grad.
Anledningen till det är att hjärnan lurar sig själv och tolkar den sänkta kroppstemperaturen som kroppens automatiska reaktion på att vi faktiskt är ensamma. Så fungerar nämligen vi sociala varelser, vi mår dåligt när vi är ensamma. Kroppen får panik och sänker desperat temperaturen av rädsla för att inte överleva.
Jag tänker på det nu när det börjar bli kallt. När vintern närmar sig med minusgrader. När vi låtsas att inte se människorna som sitter på gatan utanför mataffären. När vi sitter med näsorna i telefonerna för att undvika ögonkontakt med andra på bussen. Inte konstigt att elräkningarna slår i taket och att vi förbrukar långt mer energi än vad vår lilla del av planeten egentligen har råd med. Som vi måste frysa i vår ensamhet.
Tänk om vi skulle titta upp istället och se varandra? Eller använda de där telefonerna till att låta någon veta att vi tänker på dem? Skulle de bli varmare då? Jag har faktiskt testat.
Jag bad tusen människor att dra sig till minnes senaste gången någon sa eller skrev något snällt till dem. Det visade sig att personerna som nyligen hört något upplevde sig lite mindre ensamma, var lite gladare och mådde lite bättre än andra. Effekterna av några få vänliga ord kunde hålla i sig i uppemot en hel vecka.
Jag sammanställde de där orden och slumpade ut i ett experiment där människor fick läsa och föreställa sig att någon sagt eller skrivit orden till dem. Återigen visade det sig att människorna upplevde sig lite mindre ensamma och mådde lite bättre. Dessutom upplevde de att det var varmare i rummet där de befann sig. Inte många grader, men tillräckligt för att det skulle kunna höja deras egen kroppstemperatur med någon tiondels grad. Häftigt, va?
Det var som att de där små vänliga orden bokstavligt talat gav människor lite extra energi. Jag testade det också. Jag fick hjälp att ta fram några energimätare som vi placerade på konstutställningen i Avesta under sommaren. Flera tusen besökare fick på surfplattor läsa slumpmässigt valda ord från sammanställningen jag gjort samtidigt som de kopplade upp sig mot mätarna som läste av energiförändringarna i deras kroppar. Jag räknade ut att mätarna hade registrerat tillräckligt mycket energi i slutet av sommaren för att i teorin lysa upp fem genomsnittliga hus i vintermörkret.
Vilka var då de där små orden? Enkla meningar som "jag tänkte på dig i dag". Att någon var saknad, sagt något roligt senast de sågs, gjort något bra eller var fin i håret. Sådana där saker vi tänker om andra människor varje dag men alltför sällan låter dem veta eftersom vi inte har tid eller tror att det inte spelar någon roll.
Tänk om vi sa eller skrev de där orden istället? Hur många hus skulle vi kunna lysa upp tillsammans då, hur många frysande människor skulle vi värma?
MICAEL DAHLÈN
Författare och professor på Handelshögskolan i Stockholm.
Missa inte: Dahlén: Varför kör ”rövhål” dyra bilar?