Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Seneca i samtal med den hänsynslöse kejsaren Nero. Bild: Museo del Prado
Seneca i samtal med den hänsynslöse kejsaren Nero. Bild: Museo del Prado

Adam Cwejman: Meningslöst att sträva efter ett perfekt liv

Vår samtid är fylld av krav på engagemang och självuppfyllelse. Samtidigt ska vi konstant jämföra oss med andra. Det är inte konstigt att många mår dåligt av det.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det saknas inte högst ställda mål att uppnå i vår samtid. Vi ska bli den perfekta föräldern eller den mest samvetsgranna miljökämpen, ständigt redo att ge upp moderna bekvämligheter för klimatets skull.

I den romerska filosofen Senecas brev till vännen Lucillus, skrivna för två tusen år sedan och nu, för första gången i sin helhet översatta till svenska av bokförlaget Daidalos, skriver han att: "Det största felet med livet är att det alltid är ofullbordat eftersom något av det skjuts upp".

Vi vill göra så mycket. Och vår omgivning är inte sen att kräva nya ansträngningar och uppoffringar av oss, både i det privata och offentliga livet. Men vi klarar inte av att möta alla förväntningar. Det innebär för vissa en svårbotad ångest. Högt ställda mål som aldrig kan avklaras skapar enligt Seneca en "rädsla och ett begär efter framtiden som förtär våra sinnen".

I vår samtid översköljs vi med uppmaningar om att leva hållbart, i samklang med naturen och att inte överanvända jordens ändliga resurser. Samtidigt kommer dessa uppmaningar inte ensamma. Vi ska göra karriär, vara goda partners, tänka på vårt yttre, vara goda föräldrar och hålla ihop våra familjer.

I den digitala världen kan vi i realtid konstant jämföra hur det går för alla andra med dessa mål. Det är inte svårt att känna sig misslyckad. Alltid är det någon som det går bättre för, som lever lite mer hållbart och som ser lite gladare ut på sina Instagrambilder.

Perfektion står i motsats till måttfullhet. Den som strävar efter perfektion, oavsett om det är i sitt miljöengagemang eller som förälder kommer bli besviken och uppgiven. Vi kan nämligen aldrig skapa den perfekta trädgården, genomföra den lyckligaste semesterresan eller uppvisa det tillräckligt ambitiösa miljöengagemanget.

Vi lever verkligen inte i en tid som manar till måttfullhet. Att sträva efter förbättring är givetvis aldrig fel. Men våra liv är bundna av en ändlig resurs: tid. Den tycks vi aldrig ha tillräckligt av. Det är en av de frågor som Cecilia Wemming tar upp i sin nyutkomna bok "Medelklasskvinnans tysta vrål". Undertiteln lyder: "Därför mår vi så dåligt när vi borde må så bra".

Wemmings tes är att prestationskraven och de oändliga valmöjligheterna, som vi alla uppmanas ta ställning till, gör oss stressade, maktlösa och ensamma. Wemmings svar, lite förenklat, är att släppa många av kraven och i stället söka enklare mening och mellanmänsklig kontakt.

Enkelheten som Wemming efterlyser är också en form av måttfullhet. Den erbjuder oss en väg ut ur den lönlösa strävan efter perfektion. En måttfull människa är inte nödvändigtvis ointresserad av att bidra till samhället eller vara en bra människa. Snarare försöker den måttfulle inse att livet är en balansakt, inte en tävling där vi ständigt ska jämföra oss med andra.

Accepterar vi som enskilda samhällsmedborgare att vi inte klara av vissa saker är chansen större att vi gör det som vi faktiskt har en rimlig chans att klara av. Vi kommer inte kunna göra allt. Ibland inte ens en bråkdel av vi hade hoppats på. Men det är gott nog. Det viktiga, skulle Seneca hävda, är att acceptera de begränsningar som ödet gett oss och agera därefter.

Perfektionisten däremot, kommer omge sig med besvikelser. Frustrationen över misslyckandet, och svårigheten att acceptera det, gör att perfektionisten i stället för att ledas av ödet, för att åter låna Senecas tankar, släpas fram av det.

Risken att misslyckas behövs givetvis, även för den måttfulle. Annars skulle vi inte företa oss något ambitiöst eller svårt som kräver stor ansträngning. Men i stället för att jämföra oss med andra, borde vi förbättra oss själva.

Snarare än att konstant acceptera nya utmaningar och jämförelser med andra borde vi dessutom, för att faktiskt klara av något i våra liv, begränsa oss. Att inte "anta utmaningen" att göra det ena eller det andra är att revoltera mot en samtid som kräver att vi konstant tar ställning och agerar.

Kraven på att helt avstå exempelvis kött, bilåkning, flygresor kanske mobiliserar vissa totalt. Men ett svar från den måttfulla etikens håll är att det är bättre att förändra en av tio ovanor, än försöka och misslyckas med att ändra tio ovanor på en gång. En förändrad vana kommer dessutom sällan ensam.

Måttfullhet handlar om att inse att vi är begränsade av såväl tiden som ödet, inte om att vi ska acceptera lathet och passivitet. Vi måste faktiskt balansera det egna välbefinnandet mot samhällets krav.

Livet som Wemming beskriver är på många sätt väldigt annorlunda än det som Seneca kommenterade på sin tid. Kraven är annorlunda, valmöjligheterna större. Men vi lever faktiskt med samma begränsningar idag som för två tusen år sedan. Kanske behöver vi därför, trots att Skolverkets tjänstemän tycks vara av en annan uppfattning, antikens lärdomar om måttfullhet mer nu än någonsin tidigare.