Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Var tredje svensk såg Melodifestivalfinalen i lördags.  Bild: Henrik Montgomery/TT
Var tredje svensk såg Melodifestivalfinalen i lördags. Bild: Henrik Montgomery/TT

Håkan Boström: Melodifestivalen är problemet med SVT, inte Aktuellt

Argumenten för att skattefinansiera kvalitativ nyhetsbevakning via Public Service är betydligt starkare än skälen för att låta SVT samla svenska folket runt ”lägereldar” som Melodifestivalen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns ett statistiskt samband mellan förtroendet för Public Service-bolagen och vilket parti man röstar på. Högerväljare är mer skeptiska än vänsterväljare. Skillnaden är inte obetydlig. Hos januari-partiernas väljare, i mitten och vänster av väljarkåren ligger förtroendet på hela 80-90 procent medan det bland M- och KD-väljarna ligger strax under 60 procent. Bland SD-väljarna är det så lågt som 30 procent, enligt Förtroendebarometern (12/3 2020).

Det finns mycket att säga om detta. En vanlig tolkning bland politiska aktivister på högerkanten är att Public Service nyhetsrapportering skulle vara ”vänstervriden”. Det är kanske naturligt, om man själv är starkt engagerad politiskt och lutar åt höger, att man uppfattar det så. En annan förklaring kan vara att den samhällsförändrande ambitionen i dag snarare kommer från höger snarare än vänster.

Idealen opartiskhet och objektivitet skapar i viss mån en automatisk fördel åt den bestående ordningen. Auktoriteter, frågeställningar och produktion av fakta och statistik speglar i högre grad samhällets rådande prioriteringar än perspektiven hos dem som vill förändra det. Det var en kritik som ofta framfördes från vänster på 1960- och 1970-talen. Teoretiskt formulerades den av företrädare för den tyska sociologiska Frankfurtskolan, som generellt kritiserade tanken att det gick att vara neutral i beskrivningen av samhället.

Som praktiskt verkande opinionsbildare är emellertid intrycket att de professionella nyhetsredaktionerna på SVT och SR gör vad de kan för att upprätthålla opartiskheten. Naturligtvis lyckas de inte hela tiden. Men professionaliteten är minst lika hög som hos andra medieföretag.

Högerväljarnas misstro mot Public Service kanske inte heller främst handlar om nyhetsförmedlingen. För om det förekommer en slagsida hos Public Service så är det snarare hos de redaktioner som inte är professionellt skolade i att värdera politik.

Det vi benämner politiknyheter är bara en mindre del av vad som skulle kunna kallas den offentliga ideologiproduktionen. Kultur-, livsstils- och nöjesprogram påverkar människors värderingar i minst lika stor utsträckning som nyhetsrapporteringen. Dansband eller hiphop. Tradition eller kritik. Landsbygd eller storstad. Urval, idoler och problembeskrivningar har betydelse. Publiken är dessutom i dessa sammanhang mindre beredd på de politiska dimensionerna.

Den redan nämnda Frankfurtskolan ansåg att nöjesindustrin upprätthöll kapitalismens värderingar. Det kan man förstås diskutera. Liksom man kan ha olika åsikter om hur mycket staten ska styra över kultursektorn. Men kultur- och nöjesindustrins ”mjuka makt” går inte att förneka. Hollywood framhölls ofta som en av USA:s främsta tillångar under kalla kriget.

Tack vare digitaliseringen har dock den privata nöjesindustrin försvagats. I dag kan var och vara sin egen medieproducent. Argumentet att staten skulle behöva vara motvikt till en centraliserad kulturkapitalism är därför mycket svagare än på 1970-talet.

Samtidigt har gränsen mellan kultur och nöje å ena sidan, och den politiska debatten å andra sidan luckrats upp. Delvis för att traditionella, oreflekterade normer ersatts av en medveten identitetspolitik. Politik och kultur tränger därför dagligen in i varandra. Underhållning ses inte längre som någon ”oskyldig verksamhet” utan används allt oftare i ett syfte.

Melodifestivalen med sina 3,6 miljoner svenska tittare kan därför sägas ha större politisk betydelse än en partiledardebatt. Den påverkar normer och ideal. Anhängarna liknar gärna schlagerfesten vid en stor lägereld som samlar folket. Det är en till synes troskyldig formulering. Men oavsett vad man tycker om innehållet är det en omskrivning för statligt sanktionerad likriktning av normer och värderingar, något som inte borde vara okontroversiellt.

Public Service nyhetsjournalistik är långt ifrån perfekt. Men den är trots allt mycket lättare att försvara än att staten ska bygga "lägereldar" åt folket. Högkvalitativ nyhetsjournalistik fyller generellt en viktig funktion: den främjar ett rationellt offentligt samtalsklimat i våra allt mer pluralistiska samhällen. Kort sagt stärker den förnuftet. Men den är dyr att bedriva och den riskerar att falla offer för känslodriven polarisering i ett helt marknadsbaserat system.

Vi kan alltså betrakta Ekot och Aktuellt som delar av ett allmänintresse om vi vill värna förnuft och kritisk analys. Det är betydligt svårare att försvara att jag som medborgare ska vara med, och via skattsedeln betala och legitimera, en centraliserad nöjesapparat som dels påverkar oss på ett mer försåtligt och subtilt sätt och som dels inte skiljer sig nämnvärt från TV4:s motsvarighet – förutom att den är sanktionerad av staten.