Dramatikern Stina Oscarsons intervju med den relativt nytillträdda kulturministern Jeanette Gustafsdotter är en fröjd att läsa. Många, svåra och aktuella frågor ställs i snabb följd. Ska ministern företräda kulturarbetare eller kulturkonsumenter? Vad skiljer S kulturarvspolitik från SD:s?
Ibland är svaren lika rappa som frågorna. I synnerhet när det kommer till de enklare, mer byråkratiska bollarna. Men så fort Oscarson ger sig ut på lite djupare vatten och tar upp de för vår tid stora ideologiska stridsfrågorna så hakar ministern upp sig likt en repig skiva.
Hur ställer sig en socialdemokratisk minister till kravet på att offentliga statyer tas ned på grund av historiska oförrätter som de på statyerna avbildade personer kan ha deltagit i? Ministern svarar något vagt om mänskliga rättigheter och hoppas att Oscarson kvickt ska gå vidare.
Men det gör hon inte. Oscarson fortsätter. Tills det är alldeles uppenbart att ministern inte kan eller vill säga en stavelse till om de tunga ämnena.
Kulturministern är inte sällsynt dum eller aningslös, vilket många som kommenterat intervjun i sociala medier tycks tro. Hon verkar genomsnittlig. Varken bättre eller sämre än något annat statsråd.
Det är snarare Oscarsons frågor som är ovanliga. Hon vill verkligen gå till botten med några av vår tids stora kulturpolitiska stridsfrågor. Hon tar ministern, hennes parti och dess idéer på allvar. Och hon underskattar inte heller läsarnas önskan att ta del av allt detta.
Det är också talande när det skär sig för kulturministern. Då retirerar hon till begrepp som ”värdegrund” eller ”mänskliga rättigheter”. Det närmaste vi kommer en sekulär offentlig religion i Sverige: Titta, jag står för det goda, mot det onda!
Men i stället för att låta sådana signalord okommenterat passera förbi ville Oscarson veta vad de faktiskt innebar. Underförstått: Det räcker inte att du kan läsa trosbekännelsen innantill, du måste också förklara vad den betyder.
Vad Oscarson gör är tyvärr sällsynt: Genom sina frågor tvingar hon en makthavare att förklara på vilken ideologisk mark hon står på.
Det är inte uppenbart att Gustafsdotter kan svara på den frågan. Det beror på att det tyvärr sällan är en fråga som ställs till våra politiker.
Det är ett underskattat faktum att vi får den sortens politiker som vi ber om. Ta partiledardebatten i TV4 som sändes under veckan. Korta frågor, korta dueller, korta svar. Den som inte tyckte illa om partipolitik efter att ha sett debatten kan knappast ha sett samma debatt som jag. Partiledarnas sämsta sidor visades upp.
När LO-basen Susanna Gideonsson i Rapport fick frågan om vad hon menade med att Sverigedemokraterna inte stod upp för ”människors lika värde” exemplifierade hon med att de var för vinster i välfärden.
Men det skulle kunna vara annorlunda. Ställer vi om till ett annat, mer eftertänksamt format så kommer det politiska samtalet att följa efter. Men då måste också makthavare ställas till svars, hårdare och mer direkt.
Det behövs. Vi har nämligen fått en samhällselit som inte bottnar i tanken. De rapar upp värdeord och vagt formulerade trosbekännelser likt skolelever - och de kommer ofta undan med det. Skulle fler göra som Oscarson skulle också makthavare, och här menar jag inte bara folkvalda, behöva anpassa sig. De skulle tvingas bottna i idéerna som de dagligen är redskap för.
