Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Brexitören Boris Johnson håller sitt segertal efter att ha blivit vald till ledare för Torypartiet och därmed Storbritanniens nästa premiärminister. Bild: Frank Augstein

Med Johnson mot Britzerland

Boris Johnsons mål är att göra Storbritannien till en ekonomiskt blomstrande ö utanför EU, ett Schweiz i Nordsjön. En fantasi enligt kritikerna, men en fantasi som tilltalar många britter.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Så står det klart. Boris Johnson blir Storbritanniens nästa premiärminister, efter att 160 000 Torymedlemmar sagt sitt i en intern partiomröstning. Johnson är en politiker, eller snarare person, som väcker känslor. Enligt kritikerna är han allt från en barnslig narcissist till en lat lögnare och clown. Anhängarna beskriver honom hellre som vältalig, entusiasmerande, optimistisk, charmerande. Att han är karismatisk går inte att ta miste på. För många sticker han ut från den kontrollerade, tillrättalagda politikertypen – och britterna älskar sina excentriker. I detta ligger helt enkelt ett frihetsideal och en längtan efter genuinitet i politiken. Det må vara illusoriskt, men är fullt begripligt. Liksom sin personliga förebild, Winston Churchill, ligger Johnsons främsta styrka inte i förmågan att fatta detaljerade beslut. Men som tur är finns det tjänstemän och generaler som är bättre på det.

Johnson har hela tiden varit en av frontfigurerna för Storbritanniens utträde ur EU. Även detta är i linje med vad han står för generellt. För Johnson symboliserar Bryssel motsatsen till honom själv: Kontroll, byråkrati, ofrihet. Johnson drivs inte primärt av nationalism eller invandringsmotstånd i någon snävare bemärkelse. Han är snarare en anhängare av kvalificerad arbetskraftsinvandring och frihandel. Hans ideologiska inriktning bottnar i marknadsliberalism och hans övertygelse är att Storbritannien har bättre förutsättningar att ha ett blomstrande näringsliv utanför EU, och samtidigt kunna behålla den brittiska särarten. Att Johnson, som till skillnad från den avgående premiärministern Theresa May faktiskt röstade för ett brittiskt utträde, nu får ta ansvar att lotsa landet ut ur EU är inte mer än logiskt.

I grunden beror den segdragna Brexit-processen på att två demokratiska logiker ställts emot varandra och hamnat i konflikt: den direktdemokratiska (folkomröstningar) och den indirekta demokratin (parlamentet). Folkomröstningar är egentligen en främmande fågel i den brittiska parlamentariska demokratin. Landet hade sitt första referendum 1975, just om EU-inträdet. Sedan dess har britterna tillfrågats direkt endast vid två tillfällen, senast om Brexit 2016.

I normala fall är Storbritannien urtypen för ett land med en stark indirekt demokrati, där parlamentarikerna representerar var sin valkrets och det styrande partiet därför har en stark majoritet bakom sig i parlamentet. Oppositionen har i normalfallet inget att säga till om.

Storbritannien brukar ses som motpolen till Schweiz som har permanent samlingsregering och mängder av folkomröstningar. Det brittiska systemet bygger på att det finns flera eliter och att eliterna bestämmer, men folket kan byta ut en elit mot en annan. Det schweiziska bygger snarare på föreställningen att det finns en elit, som folket håller i tyglarna.

Brexit har gjort det tydligt att den gamla modellen med två motstående eliter som växlar vid makten inte längre avspeglar verkligheten i Storbritannien. Parlamentet motsätter sig i praktiken ett brittiskt EU-utträde, om det inte sker på gynnsamma villkor. Boris Johnson har inte en majoritet med sig på att lämna utan avtal, en så kallad hård Brexit. Ändå är det troligen det enda sättet för Storbritannien att få ett bättre avtal med EU – att på allvar kunna hota med ett avtalslöst Brexit.

Man kan hävda att det brittiska folket kanske inte hade röstat för utträde om de vetat att det skulle kunna ske utan ett avtal, vilket åtminstone på kort sikt väntas slå mot landets ekonomi. Men ingen kan egentligen veta vilka effekter ett sådant steg får på längre sikt. En folkomröstning är aldrig en seminarieövning eller ett laboratorieexperiment. Politik är över huvud taget inte någon exakt vetenskap där man känner till konsekvenserna i detalj.

Boris Johnson är övertygad om att Storbritannien kommer få det bättre utanför EU oavsett avtal. Det återstår att se. Ett sådant scenario skulle fresta på relationerna till både Irland och Skottland. De ekonomiska konsekvenserna är mer höljda i dunkel. Johnson sa i en intervju med den Schweiziska tidningen Weltwoche, 2012, att hans mål var att skapa ett ”Britzerland”, att Storbritannien blir mer som Schweiz: Oberoende (relativt), framgångsrikt och socialt sammanhållet. Det kommer kräva mer än entusiasm för att nå det målet.