När jag 1974 fick jobb på länsstyrelsens naturvårdsenhet i Göteborgs och Bohuslän var utsläppen till luft av svaveldioxid i Sverige ca 800 000 ton per år. Debatten om försurning av landets sjöar och skogar hade just börjat. Oron för skador på miljön var stor. I Stenungsund släppte Vattenfall ut runt 15 000 ton svaveldioxid per år från sitt oljeeldade kraftverk, som ligger inbyggt i berget strax nordost om stans centrum.
I Göteborg med omnejd eldades det med olja i villapannor, industrier och energiverkens värmeverk. Raffinaderierna använde svavelrik olja som bränsle. Fartygen och färjorna i Göteborgs olika hamnar ska vi inte tala om, de använde till och med avfallsolja. Deras utsläpp var inte ens redovisade i de sammanställningar som länsstyrelsen gjorde.
Idag är totala utsläppet av svaveldioxid i Sverige cirka 18 000 ton per år, det vill säga en minskning med 98 procent. Göteborgs utsläpp ligger idag på några 100 ton per år. Då var de omkring 25 000 ton per år.
När det gäller utsläpp till vatten hade Göteborgs avloppsreningsverk Ryaverket med biologisk rening just tagits i bruk. Övriga kommuner i Göteborgsregionen, som idag är anslutna till Ryaverket, hade egna reningsverk med i huvudsak biologisk och mekanisk rening. Totalt sett var utsläppen i vår skärgård 10-15 gånger större än idag.
Sveriges och Göteborgs befolkning har samtidigt vuxit med cirka 26 procent. Produktion och konsumtion ligger säkert på en liknande tillväxt. Träget långsiktigt arbete, med lagar, förordningar, kommunala initiativ och skarpt myndighetsarbete, då det fortfarande var fokus på kärnverksamhet, har gjort förbättringarna möjliga.
Krav på lägre svavelhalt i eldningsoljor, krav på processändringar inom industrin och mängder med initiativ från kommunerna som ersatte villornas, lägenheternas och industrins oljepannor med fjärrvärme från fliseldade värmeverk gav resultat på svavelsidan. Inte minst Göteborg blev föregångare med att även utnyttja spillvärme från industri och avfallsförbränning.
Även utbyggnaden av kärnkraft gav avgörande resultat. På avloppssidan var det framförallt utbyggnaden med kemisk fällning och kväverening i de kommunala reningsverken – i början med hjälp av statsbidrag – som gav resultat.
Jag minns att vi på länsstyrelsen var mycket tuffa i våra miljökrav. Inte minst oljebolagen och petrokemiindustrin klagade på att vi ställde betydligt hårdare krav än Naturvårdsverket. Många år senare fick de fördel av att ligga långt före sina konkurrenter såväl i Europa som i andra länder.
Men allt var inte frid och fröjd. 1980 var vi några som gjorde en utvärdering av svenskt miljöarbete på uppdrag av den dåvarande borgerliga Fälldinregeringen. Det resulterade i en omfattande kritik från vår sida av myndigheterna för att de sysslade för mycket med de enklaste problemen, där vi naturligtvis fick stöd av en begynnande miljörörelse med Björn Gillberg i spetsen. Och så är det, vi har många viktiga och svåra miljöfrågor kvar att ta itu med, samtidigt som det är viktigt att se att vi också har åstadkommit en hel del.
