Popularitet har ibland sin baksida. Det gäller inte minst attraktiva platser. I ett reportage i GP (6/4) får vi läsa om hur skenande bostadspriser och höga transportkostnader hotar tömma den populära gamla badorten Marstrand på västkusten på hela sin bofasta befolkning.
Här bör vi dock stanna upp skilja ut olika faktorer. Att ett årskort för färjan över till ön kostar nästan 4 000 kronor per år, och att parkeringsavgiften ligger på över 7 000 kronor per år är dyrt och en reell kostnad. I de fallen rör det sig om en mångdubbel ökning av priset som införts nyligen, uppenbarligen utifrån någon slags självkostnadsprincip.
Att värdet på öns bostäder går upp är däremot ingen kostnad för de boende i sig. Det är snarast en ekonomisk vinst. Avfolkningen är i det fallet snarast en följd av att prisutvecklingen gör det attraktivt att sälja till sommargäster och flytta en kilometer till ett likvärdigt, men betydligt billigare, boende i ett mindre naturskönt läge. Naturen är ju ändå runt knuten.
Gentrifiering betyder att människor med god ekonomi flyttar in i stadskvarter eller byar där det tidigare bott mindre bemedlade arbetare, fiskare eller bönder. I Sverige är det främst ett storstadsfenomen. I Göteborg är Majorna och Haga två tydliga exempel på tidigare arbetarstadsdelar som genomgått en gentrifieringsprocess.
Det säger något att man för ett sekel sedan kunde bygga stadsdelar för arbetare som idag är så attraktiva att den välbeställda medelklassen betalar mångmiljonbelopp för att kunna bo där.
Givetvis är befolkningstillväxten en viktig förklaring. När en storstad växer ökar värdet på centralt belägna bostäder närmast med automatik. Utbudet är, till skillnad från på en varumarknad, naturligen begränsat. Å andra sidan är kommunikationerna bättre idag än för hundra år sedan. Det har helt enkelt varit så att förmågan – och intresset – att möta efterfrågan på nya trivsamma områden varit usel under merparten av efterkrigstiden.
Gentrifieringen av gamla trivsamma stadsdelar i storstäderna har i huvudsak fört goda saker med sig. Områden som idag är väldigt populära var så sent som på 1980-talet ofta rätt nedgångna. Den sociala utslagningen var då också mer påtaglig.
Men gentriferingen kan även gå för långt om man värnar trivseln. Man brukar säga att gentrifieringsprocessen börjar med att studenter och kulturutövare flyttar in i områden som har estetiska och sociala kvaliteter men som samtidigt är billiga att bo i – något som lyfter områdets attraktionskraft och får till följd att mer väletablerade grupper flyttar dit.
Följden blir efterhand att området till slut inte längre är särskilt billigt att bo i. I värsta fall går då attraktionskraften förlorad när det som en gång lockade trängs ut av kostnadsskäl. Stadsdelen blir inte längre en levande boendemiljö utan mest en symbol för vad som varit. Vill man motverka en sådan utveckling är en blandning av billiga hyresrätter och dyra bostadsrätter den bästa lösningen, helst bör även hyran för affärslokaler hålls nere. De kommunala bostadsbolagen kan alltså spela en roll, men det kräver prioriteringar. Vilka sociala miljöer är värda att bevara och till vilket pris? Regleringar innebär också exkludering.
Gentrifiering på landsbygden eller i små kustsamhällen har delvis andra orsaker och får delvis andra konsekvenser. Här är det ofta naturen som lockar den välbeställda medelklassen, snarare än det kulturella och sociala sammanhanget. Sommargästerna umgås helst med varandra. De drabbas inte själva av gentrifieringen, såvida de inte är lagda åt det autenticitetssökande hållet.
För lokalborna innebär turister och semesterfirare utkomstmöjligheter. Men om – som i fallet Marstrand – hela öar köps upp av tillfälliga gäster riskerar det att slå ut både lokal service och sociala strukturer. I extremfallet förvandlas orten till en spökstad stora delar av året.
Men Marstrand är just ett extremfall. Det finns gott om öar på västkusten med åretruntboende befolkning. I Göteborgs skärgård finns det både öar som gentrifierats - som Brännö - och öar med mer traditionell prägel. Ingen av dem har förvandlats till renodlade sommaröar.
På det kustnära fastlandet är av naturliga skäl problemet mindre. Ytan är inte lika begränsad.
I andra länder är problemen större. I Spanien och Portugal har turism och tillfälligt boende på vissa håll helt trängt undan lokalsamhällena. Andra har tagit till drastiska förebyggande åtgärder. På Åland är det sedan länge reglerat vem som får äga mark för att undvika en svensk ”invasion” av sommarstugeköpare. Men landsbygdsgentrifiering är inget stort problem här hemma i Sverige. Snarare finns det många mindre orter som tacksamt skulle ta emot fler sommargäster.
Vill vi ha en levande landsbygd är det inte sommargästerna vi ska jaga. Vi bör framförallt se till att det går att leva och verka på landet. Att subventionera grundläggande infrastruktur i det syftet är rimligt. Politiken bör med andra ord motverka vissa marknadsmekanismer – samtidigt som den inte bör införa onödiga regleringar för byggande eller näringar som skogs- och lantbruk eller fiske. Bilismen bör göras miljövänlig – inte straffas bort med höga avgifter och skatter.
Bra boendemiljöer uppstår inte nödvändigtvis av sig själva. Men att allt fler har råd och vilja att skaffa fritidshus är i huvudsak något positivt – även om inte alla kan bo överallt.
