Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bageriet Wippler i Dresden är ett av många tyska familjeföretag som har hela världen som exportmarknad. Bild: Jens Meyer

Håkan Boström: Marknaden har mer än ett ansikte

En välmående, ekonomiskt självständig och ansvarstagande medelklass är inte något naturgivet. För att ett borgerligt samhälle ska växa och frodas krävs i regel omregleringar snarare än avregleringar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Marknadsekonomi eller socialism har förenklat beskrivits som huvudalternativen i svensk politik under hela efterkrigstiden. I praktiken har vi, liksom många andra länder, levt i en blandekonomi, en kombination av statliga regleringar och företag på en fri marknad.

Man kan knappast tala om en renodlad marknadsekonomi i den verkliga världen. Alla marknader är reglerade, och det behöver inte ha något med socialism att göra. Även utvecklade västländer organiserar sin ekonomi på lite olika sätt, skillnaderna kan faktiskt vara betydande. Vi går dock sällan djupare än läroböckernas abstrakta beskrivningar av Marknaden med stort M. Under fredagen (24/1) bjöd emellertid tidskriften Axess in till seminarium om den tyska ”sociala marknadsekonomin”, även kallad för ordoliberalism. Hur kan man på ett konkret plan organisera marknaden för andra mål än de socialistiska?

Den tyska synen på marknaden har sina rötter i 1800-talets så kallade metodstrid mellan olika ekonomiska skolor. I ena lägret fanns de som försvarade britten Adam Smiths lära om att den fria marknaden sköter sig bäst själv. Han menade att allmänintresset, via ”den osynliga handen”, bäst främjas om var och en försöker maximera sin egen nytta.

Den dominerande skolan i Tyskland, anförda av ekonomen Friedrich List, menade dock att Adam Smith visserligen förklarade hur Storbritannien blivit rikt, men att hans lära inte var en neutral beskrivning av hur ekonomin fungerar generellt.

List och hans anhängare ansåg att ett land behöver ha en mer långsiktig strategi för att lyfta sig ekonomiskt. En strategi som sträcker sig över generationer. Politiken bör därför inrikta sig på att främja produktivkrafterna, även om det går ut över de enskilda individernas kortsiktiga intressen. Det gäller i synnerhet om landet i fråga har en svag position på världsmarknaden.

Den bakomliggande tanken är att man inte kan bortse från maktrelationerna på marknaden. För Storbritannien var frihandel något positivt tack vare landets dominerande ställning, dess imperium och kanonbåtsdiplomati. Svagare länder riskerade att hamna i ett permanent underläge om de spelade enligt formellt lika villkor mot en övermäktig motståndare.

Under och efter andra världskriget utvecklade Wilhelm Röpke en modifierad variant av detta tänkande, något som påverkade tysk efterkrigspolitik. Röpke var i grunden en stark anhängare av marknadsekonomi och direkt motståndare till välfärdsstaten. Men han menade att en helt fri marknad leder till dominans för ett fåtal aktörer. Staten skulle aktivt upprätthålla konkurrens mellan företag, inte ingripa direkt i marknaden, men utforma spelreglerna med en avsikt - de skulle inte vara neutrala. De små och medelstora företagen borde gynnas. Skälet är att stora företag, precis som välfärdsstaten eller stormakter, skapar ensidiga beroendeförhållanden. Särskild vikt lades vid det personliga ägandets betydelse. Röpkes ideal var ömsesidigt beroende och decentralisering av makten.

Spåren av dessa idéer lever fortfarande i Tyskland. Familjeföretagen spelar en betydligt viktigare roll i Tyskland än i Sverige. De är sällan börsnoterade, utan styrs av långsiktigt och ansvarstagande ägare. Inte sällan är de engagerade i lokalsamhället. Den tyska ekonomin är reglerad för att upprätthålla den här typen av stabilitetsskapande strukturer. Förbudet mot söndagsöppet skyddar till exempel små handlare, som kanske själva måste stå i butiken, mot större affärskedjor. Det finns helt enkelt en tydlig idé kring hur man bevarar en stark och oberoende medelklass som saknas i exempelvis USA eller Sverige. En viss ineffektivitet på kort sikt, exempelvis i form av en utbredd ovilja att dra på sig lån, är ett pris värt att betala.

På senare år har den tyska modellen utmanats inte bara av amerikanska (och svenska) riskkapitalister, som med välfyllda fickor ser en möjlighet att ta hem vinster genom att omvandla tyskt långsiktigt ägande till kortsiktig anglosaxisk spekulation. Även Kina utgör idag ett växande hot. Och till skillnad från i väst studerar man Friedrich List på kinesiska ekonomiutbildningar. Den kinesiska regimen inser att företagsägande och konkurrens även handlar om makt. Med staten i ryggen kan de kinesiska företagen slå ut sina tyska, och europeiska, konkurrenter och skapa nya beroendeförhållanden. Kina siktar helt enkelt på att bli 2000-talets brittiska imperium.

Svensk debatt, och inte minst svensk borgerlighet, skulle må bra av att vidga perspektiven bortom brittisk-amerikanska The Economists horisont. En välmående, ekonomiskt självständig och ansvarstagande medelklass är inte något naturgivet. För att ett borgerligt samhälle ska växa och frodas krävs i regel omregleringar snarare än avregleringar.

På ett europeiskt plan är man väl medveten om detta. EU är i gång med att utveckla en skyddsstrategi mot USA och Kina – medan Sverige i allt väsentligt slumrar vidare.