Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ta hand om dina nära. Bild: Janerik Henriksson/TT
Ta hand om dina nära. Bild: Janerik Henriksson/TT

Karin Pihl: Man måste inte rädda världen

För att vara en god människa bör man göra det man kan för att bidra till en bättre värld. Men man måste inse skillnaden mellan det man kan och det man inte kan förändra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I Molières komedi Tartuffe från 1664 luras fadern i familjen av den välvillige och tillsynes gode huvudpersonen, som gömmer sina egoistiska uppsåt bakom en fernissa av välvillighet. Det slutar med att fadern lovat bort både hem och dotter.

Det är svårt att vara en god människa. Gränsen mellan att vara en moralisk person och att bli självutplånande är ibland hårfin. Ibland kan godheten, dragen för långt, få motsatt effekt.

En liknande situation uppstår i den brittiske författaren Nick Hornbys roman ”How to be good”. Även här bestämmer sig huvudpersonen för att bli en god människa. Han träffar ett medium som inspirerar honom till självuppoffrande handlingar. Han slår upp sitt hem för hemlösa och lägger om hela sitt liv för att hjälpa så många som möjligt. Frun i det redan ansträngda äktenskapet blir till en början imponerad av sin makes förändring, från grinig gubbe till en person som alltid ser till andras bästa. Men resultatet blir ändå att familjelivet sätts på prov. Makens altruism leder paradoxalt nog till att han försakar sina närmaste.

De flesta minns nog en period i barndomen då man började förstå att världen inte alls är en särskilt trevlig plats: Krig, svält, sjukdomar, naturkatastrofer. Listan över mänsklighetens plågor kan göras lång. Som barn är det svårt att förstå hur vuxna människor kan orsaka andra skada. Men det kanske mest frustrerande är att man själv inte kan göra något åt det.

Att man som enskild person inte kan lösa världens problem ligger nog bakom det som brukar kallas ”klimatångest”. Kärnan i den här känslan är troligtvis maktlösheten: man läser larmrapporterna, känner oro, gör sitt bästa genom att sopsortera, sluta flyga, sluta äta kött. Men man vet ändå att trots alla ansträngningar så kommer ens egna uppoffringar inte att göra någon större skillnad på det stora hela.

Den som vill vara en god människa bör så klart göra det man kan för att världen ska bli bättre. Men man kommer aldrig att kunna rädda planeten från all ondska. Det är i den lilla världen man kan göra skillnad: genom att vara en god partner, förälder, son eller dotter och vän. Det räcker långt. Som Sinnesbönen lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Det skulle många må bra att ta till sig av, troende eller inte.