Ibland blir man vittne till obetydliga händelser som först i efterhand framstår som viktiga. Ett seminarium om Cityhandelns förutsättningar i Göteborg låter inte som ett tillfälle då en av den svenska demokratins stora brister under 2000-talet kommer i dager. Men så kan det bli ibland.
Samarbetsorganisationen Resväst som syftar till att sprida kunskap om Västsveriges regionala utveckling hade bjudit in fyra gäster för att prata om stadskärnornas utveckling. De skulle ge sin syn på saken från olika perspektiv och därefter samtala. Undertecknad agerade moderator.
Bland de inbjudna var Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg. Siesjö presenterade de många pågående och framtida stadsutvecklingsprojekten. Han förstår vad som utmärker en levande stad; kvartersstruktur, täthet, blandning av olika byggnadstyper. Lika tydligt visade han förståelse för vilka misstag som begicks på 1900-talet; motorvägsbarriär, renodlade bostads- eller kontorsområden renons på liv.
I panelen fanns även Marianne Qvick. Ägare i fjärde generationen av Magnussons Ur. Hon representerade Cityhandlarna - en samarbetsorganisation för näringsidkare i centrala Göteborg.
Qvick påtalade centrumhandelns problem: Kunderna som kommer med bil har svårt att ta sig fram. Handlarna har sällan något att säga till om när omfattande byggen i centrala staden försvårar tillgängligheten. De upplever envägskommunikation från kommunen. Omsättningen minskar och, inskärpte hon, det kan inte enbart förklaras med konkurrensen från e-handeln.
Siesjö hade, utan att vika sig en millimeter från sin vision för Göteborg, kunnat visa förståelse för att Göteborg består av många en blandning av människor med olika roller i form av företagare, kunder och resenärer.
Men i stället förklarade Siesjö att Qvicks inställning (som han inte tycktes förstå fullt ut) till bilism borde göra henne till "kompis" med Robert Moses. En amerikansk stadsplanerare som drog fram motorvägar över hela New York, skapade segregation och gick till historien som en motståndare till såväl kollektivtrafik som den levande staden. För Moses skulle New York efterlikna en väloljad och genomrationell maskin. Är det så Siesjö ser på handlares frustration över minskad omsättning och brist på parkeringar?
Siesjö uttryckte under seminariet en sorts arrogans som kommit att bli alltför vanlig inom Göteborgspolitiken. De som är emot, lite motvalls eller rentav bara lyfter problem som de upplever i sin vardag utmålas som reaktionära bakåtsträvare.
Jag är likt Siesjö en cyklande göteborgare som stör mig på subventionerade parkeringsöknar. Vi företräder båda en sorts nyurbanistisk linje. Men vår stad är ett mikrokosmos av hela det svenska samhället, med olika sätt att leva, konsumera och röra sig. Det går att ha förståelse för att all handel inte har samma kunderunderlag och att vissa är mer beroende av bilburna kunder än andra.
För makthavaren Siesjö var konflikten tydlig: Antingen är du med, framåt in i framtiden, eller så är du en reaktionär bilkramare - miljöfientlig och ovillig att "get with the program". Men alla är inte lika progressiva som Siesjö (som påfallande ofta i seminariet utgick från sin egen person och hur han själv verkar i staden).
Helt plötsligt blir många av de mångåriga uppslitande konflikterna i Göteborg förståeliga. Alla demokratier bär på inneboende intressemotsättningar. Det är hur dessa motsättningar hanteras om avgör om det är en stor demokrati.
Göteborg är tyvärr inget lysande exempel på en "stor demokrati". Folkomröstningar har kastats ut som demokratiska lockbeten till väljarna för att därefter ignoreras. Västlänksbygget har renderat decennielånga protester med konsekvensen att staden fick ett parti som gick från 0 till 17 procent av väljarstödet på något år.
Qvick blev under seminariet en symbol för den åthutade och besvärliga medborgaren. Medan Siesjös otåliga arrogans visade maktens ansikte. Och trots att jag egentligen håller med Siesjö om nästan allt han säger om stadsutveckling, så inser jag att sättet som makten uttrycker sig i en demokrati ibland kan vara lika viktigt som själva innehållet.
En människa som blir åthutad, förlöjligad, ignorerad, och inte tillfrågad är en människa som blir bitter. Ilskan över att bli behandlad som något gammalt och reaktionärt leder sällan till något bra.
Det spelar faktiskt ingen roll vad den faktiska sakfrågan handlar om. I detta fall var det bilism och tillgänglighet i stadskärnor. Men fyll det utrymmet med vad som helst som det politiska etablissemanget är enigt om är den enda och sanna vägen framåt och dramaturgin i många samtida politiska konflikter känns igen.
