Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Maffian frodas i Göteborg

Intervjuer med kommunanställda i Göteborg vittnar om hur stark gängens makt är i utanförskapsområden och vilken ovilja som finns ”högre upp” i hierarkin att tala öppet om situationen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det har gått två år sedan Maria Wallin, verksamhetsledare för Göteborg Stads brottsförebyggande arbete, först varnade för att det förekom en tystnadskultur inom förvaltningen. Folk höll tyst om problem i utanförskapsområden. Information om hot och gängens makt hamnade inte på politikernas bord.

Det där ordet, tystnadskultur, har snurrat runt i spalterna sedan dess. Men vad betyder det att ha en ”kultur” av tystnad? Göteborgs Stad, den politiska och administrativa struktur som är närmast göteborgarna, är satt under ett så stort tryck från gängkriminella i utanförskapsområden att anställda i vissa fall inte vågar utföra sina arbeten. Därtill kan de inte förlita sig på att deras chefer tar situationen på allvar.

Uppgifterna fick politiker att reagera. Kommunledningen beställde därför en rapport för att klargöra hur det egentligen ligger. När det beställs rapporter av svenska politiker, då vet man att det har gått långt!

Och i början av förra sommaren kom rapporten ”Finns det en tystnadskultur i Göteborg Stad”, skriven av Anna Ekström. I den kunde man ta del av vittnesmål från anställda som hotas under arbetstid och bevittnar narkotikaförsäljning men som i stor utsträckning håller tyst, berättelser om kriminella som filmar nyanställda inom kommunen, och chefer som underlåter att säkerställa en god arbetsmiljö. Bland mycket annat. Enbart vittnesmålen i den rapporten skulle kunna utgöra underlag för en lång The Wire-liknande tv-serie om misär och gangstervälde i göteborgstappning.

Stadsledningskontoret fyllde i slutet av oktober i analysen och konstaterade att ”samtliga socialförvaltningar bekräftar att det förekommer viss typ av tystnadskultur inom deras förvaltningars verksamhetsområden”. Att det är allvarligt är ställt bortom tvivel. Det går inte att ifrågasätta. Och politiker i Göteborg, både från vänster och höger, lovade att det nu skulle vara slut med det dåliga.

Kommunstyrelsens ordförande, Axel Josefson (M) ville se en "bred analys, inte bara titta på fragment, och sedan ta fram ett handlingsprogram som bygger på nolltolerans" (DN 13/8). Socialdemokraternas Jonas Attenius (S) ville att chefer skulle sparkas som bidrog till tystnadskulturen. Handlingsprogram finns redan gott om. Exempelvis så ska Göteborg inte ha några utanförskapsområden till 2025. Och det måste väl inbegripa att gängen är som bortblåsta.

Wallin fortsätter att belysa kriminaliteten i Göteborg. På uppdrag av branschorganisationen Fastighetsägarna sammanställde hon under 2021 vad kommun och polis vet om gängen i Göteborg och vilken påverkan gängen har i olika stadsdelar. Den rapporten kom i december månad. Den är väl värd en genomläsning om man vill förstå hur den undre världen i Göteborg växte fram under 2000-talet.

Den tar också upp tystnadskulturen bland de kommunanställda. Intervjupersoner inifrån kommunen berättar om hur ”det råder en strid om lägesbilden och verkligheten”. En frustration uttrycks över att stadens politiker inte förstår allvaret i situationen.

En majoritet av de som intervjuats vittnar om en ”politisk känslighet” som omger kommunens hantering av de kriminella nätverken. Information ”fastnar” i organisationen. Vissa upplever sig ”mobbade till tystnad”. Vad värre är, vissa berättar om ”repressalier” från högre chefer om tjänstemän beskriver situationen med gängkriminalitet på ett sätt som skulle påvisa en negativ utveckling i Göteborg.

Det har gått, för den som vill, att bevittna hur kriminaliteten har utvecklat sig: brottsligheten har fördjupats och blivit mer kapitalintensiv. Allt yngre rekryteras. Samtidigt har gängens kontroll över vissa stadsdelar blivit starkare och mer raffinerad. Man har angivare, spejare och en välutvecklad utpressningsverksamhet som drabbar alltifrån näringsidkare till unga killar som tvångsrekryteras in i gängen.

Så hur blev det med Attenius krav på att huvuden skulle rulla, har någon sparkats under hösten? Nej. Men frågan är väl om någon stackars mellanchef inom förvaltningen ska straffas för ett systemfel som uppenbarligen är större än att det kan isoleras till en nervös tjänsteman.

Josefson och Attenius vill förstås väl. Men man får inte intrycket av att de besitter någon makt att påverka händelseförloppet som påbörjades långt innan de satt vid makten. De är åskådare i det här dramat, och de vet nog innerst inne om det. Men kanske kan de åtminstone se till att stadens anställda kan tala ut om hur det verkligen ser ut i förorterna, utan att behöva vara rädda för att deras chefer belägger dem med munkavle.