Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Frankrikes president Emmanuel Macron (Kenzo Tribouillard, Pool via AP) Bild: Kenzo Tribouillard
Frankrikes president Emmanuel Macron (Kenzo Tribouillard, Pool via AP) Bild: Kenzo Tribouillard

Adam Cwejman: Macron - En liberal för 2000-talet

Den franske presidenten lyckas navigera mellan behovet av tolerant samexistens och varje demokrats skyldighet att försvara det system som gör toleransen möjlig.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Frankrikes kolonisering av Algeriet var en brutal affär. Det var också en av de mest långvariga franska besittningarna. I 132 år var det nordafrikanska landet en del av Frankrike. Avkoloniseringen påbörjades under 1950-talet med en blodigt krig och avslutades efter tolv år.

Att släppa Algeriet var ingen självklarhet. För Frankrike var Algeriet inte ens att betrakta som en koloni, frånskild moderlandet, utan en extension av fastlandet. En åttondel av befolkningen var inflyttade fransmän, eller ättlingar till sådana. Det gick så långt att ett antal generaler var beredda att genomföra en statskupp för att förhindra landets oberoende.

2017 uttryckte den franske presidenten Emmanuel Macron att koloniseringen av Algeriet var att betrakta som ett "brott mot mänskligheten". Det var ett kontroversiellt uttalande. För trots att det var välkänt att upproren i landet slagits ned hänsynslöst hade Algeriet en speciell roll för fransmännen.

Macron hade gjort något som ingen fransk ledare, lika kraftfullt och tydligt, har gjort tidigare. Detta är samme Macron som några år senare anklagas för att vara en rasistisk och islamhatande autokrat. Han gick från att vara det mittenpolitiska hoppet i hela västvärlden till att av vissa beskrivas som någon sorts sekulär despot. Hur gick det till?

I Guardian beskrivs Macrons kamp mot radikala islamister snarast som ett krig mot islam generellt. Professor Ara Darzi vid Imperial College i London skrev om hur Macron "stigmatiserar en hel religion på grundval av vad några våldsamma extremister gör" (Guardian 1/11). Den tredje november stod det i en ledartext i Financial Times att Macrons krig mot islamistisk separatism bara splittrar Frankrike ytterligare. Den svenske imamen Salahuddin Barakat förklarade Macron vara en "skurkaktig fjant".

Kritiken i brittisk och amerikansk press fick Macron att surna till. När Frankrike drabbads av terrordåden 2015 stod alla bakom landet, hävdade han. Men vad händer nu, undrade Macron, när samma land faktiskt gör något: De anklagas för att vara rasister.

Financial Times tog faktiskt bort texten man skrivit om Frankrike. I stället publicerades ett brev från Macron där han drev tesen att "Frankrike är emot islamistisk separatism - aldrig islam". I stället för att backa svarade Macron tydligt: de republikanska principerna är inget att skämmas för och de ska försvaras, det vinner alla fransmän på.

Macron stigmatiserar inte en hel religion. Han är inte heller en nervös politiker som på grund av rädsla för att bli utskälld inte gör något. I stället driver han en principfast sekulär linje: Alla har rätt att utöva sin religion men ingen har rätt att låta religionsutövningen gå ut över någon annan eller eskalera till våldshandlingar.

Macron lyckas navigera mellan behovet av tolerant samexistens och varje demokrats skyldighet att försvara det system som gör toleransen möjlig.

Det här gör honom till 2000-talets första riktigt stora liberala politiska ledare. Macron tar strid mot den intoleranta föreställningen att islam och västvärlden är oförenliga civilisationer samtidigt som han inte låter sig lockas av den försåtliga tanken att religiös fundamentalism bara är konsekvensen av rasism eller sociala problem.