Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: Möt inte yrkesstolthet med klassförakt

Man skulle förvänta sig att respekten för arbetaryrken är som starkast inom vänstern. Men vissa tycks inte kunna avhålla sig från att visa sitt klassförakt.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

"Slitvarg. Inget är så bäst-före-utgånget som en slitvarg som inte klarar att jobba längre. Allt som var hon – den flitiga, fysiskt starka och den effektiva som härdade ut – allt rann ut ur kroppen och avdunstade till sista droppen. Lämnade henne med fysisk och psykisk smärta som fortfarande är vår vardag. Och med en identitetslöshet som aldrig kommer gå över.”

Orden är Gabriella Pichlers, filmregissör, och hämtade ur Industrivisioner – åtta röster om framtidens svenska industri. Utgiven av IF Metall på Premiss förlag. Läsvärd som helhet men Pichlers kapitel är en rejäl spark i magen på en samtid som tycks ha glömt arbetaryrkenas baksida. Hennes mamma städade sönder sin kropp. Och även om hon fick en roll i Pichlers fantastiska Amatörer så kom hon med Pichlers ord aldrig att bli bra igen.

Jag arbetar sedan en tid som renhållningsarbetare på Renova. Man blir inte miljonär. Men jag har sällan mött så mycket arbetsglädje och yrkesstolthet. Och skicklighet.

Att ratta tunga fordon i små utrymmen kräver rejält med erfarenhet och kompetens. Några har anställts senare men där finns fortfarande folk som jobbat över 40 år på företaget. Att få köra ihop med folk som sätter en ära i sin yrkesskicklighet är både inspirerande och uppfordrande.

Arbetet är, som allt kroppsarbete, ofta tungt. Många dras med värk i kroppen. Det är ett arbete som, i likhet med Gabriella Pichlers mammas, inte märks om det utförs väl. Det är när det inte blir städat eller avfallet inte hämtat som det blir katastrof. Men det händer nästan aldrig.

Både mina arbetskamrater och Pichlers mamma täcker upp och tar ett extra tag vid de tillfällen då förutsättningarna för att göra ett bra jobb är dåliga. Och då löser det sig ändå.

Min yrkesstolthet i det nya jobbet matchas för det mesta av en grundläggande respekt från omgivningen. Jag har fått väldigt mycket uppskattning för mitt nya yrkesval. Det värmer.

Men sedan finns det också en grupp som inte kan hålla tillbaka sitt ogillande. Denna grupp hittar man, förvånande nog, i vissa vänsterkretsar. Där man kunde förvänta sig att respekten för de tuffa arbetaryrkena skulle vara som störst dyker det upp beteenden som i andra sammanhang skulle ha stämplats som klassförakt.

Det tydligaste exemplet är Aftonbladet Kultur. I besvikelse över att jag fått stöd av en enhällig tingsrätt i en principiellt viktig yttrandefrihetsprocess valde en skribent att ge sig på mitt yrkesval. Det ironiserades över att jag lagt ut bilder på mina arbetskamrater med beskrivningar på vad de heter och vad de i övrigt gillar i livet. Mina ”twitterbilder på jobbet som sopåkare” skulle enligt Aftonbladet Kultur bara vara ett sätt att gömma ett ”maktmissbruk”.

Det är riktigt dålig stil att en tung opinionsbildare varken kan låta bli att elitistiskt raljera med en samhällsbärande yrkesgrupp eller klarar av att se arbetare som unika och starka individer utanför schablonbilden av en ”sopåkare”. Skamligt faktiskt.

Industrivisioner förtjänar recensioner. Varför inte på Aftonbladet Kultur?