Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Simon Rehnström/SvD/TT

Måste man vara kriminell för att få vård?

Regionen har problem med ekonomin. Men vården krisar i hela Sverige. Vem som ska finansiera kostnadsökningarna är en fråga som måste upp på den nationella politiska dagordningen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sjukvården i Västra Götaland har problem. Psykiatrin på Sahlgrenska är i en sådan kris att det enda sättet att garanterat få hjälp är att begå ett brott för att då garanteras rättspsykiatrisk vård, säger psykiatrikern Margareta Lagerkvist till GP (18/11). Bristen på vårdplatser och specialistläkare leder till att patienter behöver vänta i månader för att få vård, och att tvångsinlagda patienter skrivs ut för tidigt.

Risken är att det blir värre. Sahlgrenska universitetssjukhuset måste spara mer än en halv miljard kronor 2020. Psykosvården ska bantas med 19 miljoner kronor.

Och det är inte bara psykiatrin som tvingas till nedskärningar. Sahlgrenska har gått med underskott i flera år. I fjol landade det på minus 211 miljoner. 2019 ser inte ut att bli ett bättre år, trots stora sparpaket. I budgeten konstaterar det blågröna styret att sjukhusens underskott kan komma att överlasta hela regionens ekonomi.

Man ska komma ihåg att Sahlgrenska är ett av Sveriges största sjukhus. Universitetssjukhuset omsätter nästan 17 miljarder årligen. Några sparpaket kommer givetvis inte att krascha verksamheten. Ändå är det illa.

Besparingar, avskrivna underskott, uppsägningar och anställningsstopp vittnar om ett strukturellt problem i svensk sjukvård. Allt kan inte skyllas på regionpolitikerna, trots att de i vissa fall borde skärpa till sig, som i skandalen kring det nya barnsjukhuset vid Östra sjukhuset. Det har blivit dubbelt så dyrt.

Regionen har dessutom brutit mot lagen om offentlig upphandling. En spritfest med bostadsbolaget på skattebetalarnas bekostnad finns också med i bilden, avslöjade SVT (4/9).

Men Västra Götaland är trots allt inte den enda regionen som har problem med ekonomin. Faktum är att bara två av landets 20 regioner klarar sig från underskott i år, enligt Sveriges kommuner och landstings prognos.

Kärnan i det problem som så gott som alla landets regioner plågas av är att vårdbehovet ökar snabbare än skatteintäkterna. Exempelvis tog Sahlgrenska emot 8 000 fler patienter i fjol än vad man hade räknat och budgeterat för. Vårdbehovet ökar hela tiden. Grunden till det är egentligen positiv: Livslängden ökar. Medicinsk forskning och medicinteknisk utveckling går framåt i ett rasande tempo. Men det kostar så klart.

Nya mediciner och mackapärer är dyra att köpa in. Andelen personer i arbetsför ålder minskar, vilket gör att vårdkostnaderna per person ökar. Tidigare påstods ofta att invandringen av personer i arbetsför ålder skulle lösa problemet, men det ser snarare ut att förvärra läget, eftersom förvärvsfrekvensen i gruppen är för låg. Dessutom är vårdbehovet bland utrikesfödda större än hos den inhemska befolkningen. Vård för personer utan rätt att vistas i landet ökar också, framförallt specialist- och slutenvård (TT 28/5 2018).

Det finns flera lösningar på problemet. Regionerna kan harva på som nu. Inför några besparingspaket, se över patientavgifterna, köp in billigare läkemedel. Man kan också höja skatterna.

Men det finns en åtgärd som det borde talas mer om: se över den explosionsartade ökningen av antalet administratörer. Enligt Vårdförbundets tidning Vårdfokus har de som arbetar med styrning och administration i VG-regionen ökat med en tredjedel mellan 2010 och 2017. Här kan man säkerligen effektivisera och dra ner antalet tjänster.

På nationell nivå förs en debatt om regionerna verkligen är lämpade att sköta vården. Kristdemokraterna har länge drivit frågan om att förstatliga sjukvården.

Nu har också finansregionrådet i Stockholm, Irene Svenonius, insett sin egen oförmåga och förespråkar en statlig styrning. Dessutom med större inslag av privata försäkringar.

En sådan omstrukturering skulle vara ett gigantiskt projekt. Men frågan måste upp på den nationella politiska dagordningen. Vem ska betala för kostnadsökningarna? Regionerna? Staten? Patienterna själva? Ju förr den frågan diskuteras, desto bättre.