När jag ser på mina foton från nyårsaftonen 2019 kan jag inte låta bli att skratta. Det är idel glada miner och skål för det nya året. 2020, nytt decennium! Nya möjligheter! Vem vet vad som kan hända?
Ja, vem visste. Bilderna från Wuhan i Kina hade ännu inte börjat dominera nyhetsflödet. Få visste att år 2020 skulle bli det sämsta året på länge. Ingen förutspådde att corona skulle smitta fler än 82 miljoner människor och bringa nära 1,8 miljoner människor om livet världen över.
I Sverige har över 8 000 personer avlidit. I virusets spår följer ekonomiska kriser, konkurser och arbetslöshet. Sjukhuspersonalen är utsliten och vård ställs in när resurser måste koncentreras till akut covid-behandling.
Och sedan ensamheten, tristessen och saknaden. Dagar som bara flyter ihop eftersom de liknar varandra. Ingen variation, inga resor att se fram emot, inga födelsedagskalas att planera. Och det är ändå en klen uppoffring om man jämför med sjukvårdspersonalens insatser.
2020 var ett riktigt uselt år. Det sämsta på länge, skulle nog merparten av jordens befolkning säga.
Men alla delar inte den dystra inställningen. I en krönika i The Spectator skriver författaren Johan Norberg att 2020 var det fjärde bästa året någonsin. Enbart 2017, 2018 och 2019 hade högre tillväxt och lägre nivåer av extrem fattigdom och barnadödlighet. Dessutom har vi aldrig haft så bra förutsättningar att möta en pandemi som nu. Därför kan man inte kora 2020 till det värsta året någonsin, skriver han.
Även Dagens Nyheters ledarsida väljer att upp flera positiva nyheter med fjolåret, som nyheten att ett vaccin mot malaria är på ingång, att artificiell intelligens utvecklats och att solenergin är billigare än någonsin.
Världen blir ändå bättre. Trots allt. Det kan vara värt att påminna sig om det. Men… Det finns något flåshurtigt i det också. Precis som det är frustrerande med dystergökar som alltid tycker att allting går åt helsike finns det något provocerande med de som alltid väljer att se glaset som halvfullt. Trots att de kan ha rätt i termer av data och statistik.
Den som har en överdrivet negativ inställning riskerar att bli handlingsförlamad. Tror man att coronavaccinet inte kommer att fungera, att klimatförändringarna kommer att ta kol på oss alla eller att kriminaliteten är predestinerad att ta över landet är det ingen idé att ens försöka lösa problemen.
Men bristen på konstruktivt tänkande återfinns faktiskt även hos den obotlige optimisten. I den ständiga optimistens värld finns inte plats för motgångar. Deppa inte över att tjejen dragit tillsammans med din bästa kompis, statistiskt sett kommer du hitta en ny partner inom 3,5 år! Det blir plågsamt.
Jag tänker inte minst på självhjälpsgurus, sådana som kränger böcker och föreläsningar för feta belopp för att säga klyschor om att man ska se positivt på tillvaron. Som säger att det kinesiska tecknet för "problem" är detsamma som för det för "möjlighet" (om detta stämmer är dock tveksamt).
Om det inte finns några problem, om världen med något slags inneboende kraft ständigt rör sig uppåt och framåt, är det ju heller ingen idé att ta itu med några svårigheter. Eftersom de mer eller mindre löser sig automatiskt i och med att mänskligheten skrider ”framåt” (vart?).
En person med den inställningen riskerar att bli besviken om tillvaron inte skulle passa in i den optimistiska tankevärlden.
Det bästa är kanske att vara realist. Men även det är svårt. Det svårt att förutsäga hur framtiden kommer bli. Experterna försöker med sina prognoser och diagram. Men som vi sett har de ofta fel.
Sannolikhetsbedömningar kan man ändå göra. Jag spår att 2021 blir bättre än 2020. För en självhjälpsklyscha är ändå sann. När botten är nådd finns det bara en väg fram. Uppåt, mot ljusare tider. Så vi får hoppas att vi har nått botten nu.
