Alla länder har sina myter. En av de starkaste svenska myterna handlar om vår tolerans. Att vi är unikt öppna och förstående inför andra kulturer och sätt att leva.
Och visst, synen på invandring är mer positiv än i något annat EU-land. Enligt Eurobarometer menar 84 procent av svenska folket att ”invandrare bidrar mycket till vårt land”, EU-snittet är 52 procent.
Men det finns ett dolt villkor. Att de som kommer till vårt land ska vara som vi. Tänka som vi, leva som vi, ha samma värderingar som vi, tro som vi (det vill säga, helst inte alls).
Att vårt sätt att leva ska konfronteras med andras, det är många svenskar nämligen djupt skeptiska till.
När Ipsos undersökte synen på att beblanda sig med människor av annan bakgrund, kultur eller åsikter menade 33 procent av svenskarna att det skapar konflikter. Näst högst andel av alla undersökta länder, efter Ungern (34 procent). Genomsnittet för 27 länder var 14 procent. Andelen som menar att sådan mångfald leder till förståelse och respekt är hälften så stor i Sverige som genomsnittet.
Här finns den svenska toleransens svaga punkt. Den bygger på den besynnerliga tanken att mångfald inte kan tillåtas få några konsekvenser. Att homogeniteten kan och måste upprätthållas.
Allra tydligast är synen på religion. I Mångfaldsbarometern menar 85 procent av svenskarna att religion ”är en privatsak som inte bör påverka arbetet”. Religiösa minoriteters kamp för att få leva efter sin egen tro reduceras till en hobby, något som ska tystas ner så att ingen tar illa upp.
Denna hållning framträdde i all sin pösiga tvärsäkerhet då Centerstämman nyligen krävde att Sverige som enda land i världen ska förbjuda manlig omskärelse. En 3 000 år gammal tradition, avgörande för judisk tro, viftades bort som ”omodern” och ”antiliberal”.
Människor med annan bakgrund får gärna komma hit, men de ska hålla sig på sin kant och leva som majoriteten. Så kan man summera den svenska synen på mångkultur.
Det är en ohållbar inställning. Mångkultur är inget museum, där vi majoritetssvenskar storögt kan titta på exotiska människor med udda mat, traditioner och klädsel. Om vi ska vara ett mångkulturellt samhälle (och det är vi, även om somliga ogillar det) kommer det att påverka oss. Majoriteten måste inte anpassa sig, men vi måste ta minoriteterna på allvar.
”Vi kan inte tillåta vad som helst”, brukar det heta när någon påpekar att mångkultur måste få konsekvenser. Nej, naturligtvis inte. Just därför behöver vi ett seriöst samtal om vad alla som bor i Sverige måste enas om. Och vad som faktiskt kan – och måste – få vara olika.
Var går gränsen för hur man kan leva i Sverige? Hur lika måste vi vara? När måste andra kulturers traditioner ge vika, och när bör de respekteras? Det är svåra frågor, som vi behöver diskutera på allvar. Istället för att slå oss för bröstet över en tolerans som är så ihålig att den bara fungerar om majoriteten ändå bestämmer allt. Sverige behöver en tolerans värd namnet.
