Polisen fick under måndagen avlägsna ett antal aktivister som brutit sig in på en torvtäkt i småländska Bredaryd och begått skadegörelse, några dagar tidigare genomfördes en liknande aktion utanför Sävsjö (SR 17/7, SVT 12/7).
Under lång tid uppmuntrade svenska staten utdikning av våtmarker, det vill säga kärr, träsk och myrar. Syftet var att skapa nya jordbruksmarker och bryta torv, men även att bekämpa insektsburna sjukdomar som malaria (en sjukdom som försvann från Sverige på 1930-talet). Utdikningen av svenska marker var omfattande.
I dag har det tvärtom blivit populärt att kräva återställning av dessa våtmarker, inte bara hos unga aktivister som av och till angriper torvtäkter, blockerar trafikleder eller stormar melodifestivalen – utan även hos den svenska regeringen.
Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) gjorde exempelvis ett stort nummer av att regeringen i höstbudgeten satsar 200 miljoner kronor årligen på att återställa våtmarker. Enligt forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet finns det dock anledning till stor försiktighet när man tar itu med detta projekt (SLU 5/6). Fördelarna måste vägas mot nackdelarna i varje enskilt fall och antalet variabler som berörs är stort.
Våtmarker kan fylla positiva funktioner. De kan fungera som vattenreservoarer och på så sätt motverka både torka och översvämningar, de kan hålla tillbaka miljögifter och andra föroreningar från att nå större vattendrag och gynnar den biologiska mångfalden. De kan även fungera som kolsänkor, det vill säga binda upp den koldioxid som bidrar till klimatförändringarna. Det sistnämnda är huvudskälet till att regering och aktivister närmast yrvaket slår på trumman för fler sumpmarker.
Men det finns också flera risker med att återställa våtmarker som inte uppmärksammats tillräckligt. I värsta fall blir arbetet kontraproduktivt för klimatet, då återvätning ofta leder till utsläpp av metan – en kraftfullare växhusgas än koldixid. Återställningen av våtmarker i skogen skadar å sin sida träden och minskar deras förmåga att ta upp växthusgaser, enligt forskarna (VK 28/5). Det är en direkt olämplig metod i de allra flesta fall, ändå driver Skogsstyrelsen på markägare enligt direktiv från politikerna.
Återvätningen kan även skapa syrefria miljöer där miljöskadliga ämnen som fosfor och metylkvicksilver frigörs. Det som komplicerar saken är att det som är optimalt för närmiljön inte alltid är det för klimatet, och vice versa.
Till detta kommer effekterna för människan. Rätt anlagda kan våtmarker tillföra rekreation och skönhetsvärden. Fel anlagda kan våtmarker producera enorma mängder mygg. Nedre Dalälven har i åratal plågats av aggressiva översvämningsmygg som i princip gör det omöjligt att vistas utomhus på kvällarna. Med klimatförändringarna väntas vi även få nya smittobärande insekter till landet.
Det faktum att utdikade torvmarker släpper ut koldioxid betyder inte automatiskt att återställande av våtmarker i massiv skala är en bra idé. Mycket talar för att det i många fall är ineffektiv klimatpolitik, om man får tro forskarna. Särskilt om man tar hänsyn till kostnader och risker för både människor och natur. Det måste vara möjligt att leva på svensk landsbygd även i framtiden. Vi måste göra upp med den i grunden ideologiska föreställningen att god miljövård är detsamma som orörd, eller återställd, natur. Vårt natur- och kulturlandskap har formats av människan i årtusenden.
Politiker som vill visa handlingskraft, pådrivna av aktivister som vill hitta enkla lösningar på svåra frågor, åstadkommer ofta bara fatala misslyckanden när de oväntade negativa konsekvenserna knackar på dörren. Sverige behöver inte fler sådana experiment. Miljöresurser bör inte heller förspillas på ineffektiva åtgärder bara för att de kan låta bra för en oinvigd publik.
I det här fallet finns det skäl att lyssna på forskarna. I stället för fyrkantiga mål om att ett visst antal tusen hektar ska återställas till våtmarker borde man i varje enskilt fall fråga sig om fördelarna verkligen överväger nackdelarna. I det senare fallet bör man helt enkelt låta bli.
