Det är lätt att tänka sig hur det kan ha låtit på Sveavägen 68 i våras, när Nyamko Sabuni meddelade att hon vill bli partiledare för Liberalerna: Åh nej, inte hon! Januariavtalet var hotat. ”Liberalerna kommer att lämna fyrpartiöverenskommelsen”, gissade den tidigare S-ministern Thomas Bodström (Expressen 15/6).
Socialdemokraterna var nog inte de enda som blev rädda när Sabuni kammade hem stöd från L-distrikt efter L-distrikt. Moderaterna ville så klart se en moderatvänlig L-ordförande, men insåg nog också att Sabuni kunde plocka väljare från ett sargat M. Strategerna på Kristdemokraterna anade nog att Nyamko Sabuni skulle kunna utmana Ebba Busch Thor om att vara en tydlig och orädd borgerlig partiledare.
Faktum är att till och med Liberalerna blev rädda. Åtminstone Sabunis motståndare, som hellre ville se den vänsterorienterade kandidaten Erik Ullenhag - han som gick till val på att vara ”snäll” (det är sant, han sa så). Men majoriteten av medlemmarna var uppenbarligen trötta på otydligheten och hattigheten. De ville ha en ledare med självförtroende. Men vad hände sedan?
Elektrifierade vägar och ett omtag på skolpolitiken, har Sabuni föreslagit. Så mycket mer rafflande förslag har inte kommit från Liberalerna efter partiledarbytet. Till Dagens Nyheter säger Sabuni att L kommer att ompröva utbildningspolitiken (11/9). Vidare vill partiledaren bredda partiet och prata om ”klimat, migration, integration, arbetsmarknad och så vidare”. Kommer en sådan breddning att rädda partiet? Knappast.
Ett litet parti som Liberalerna har inte råd att dutta runt på det här viset. Stora partier som Socialdemokraterna kan vara hur spretiga som helst och ändå dra röster. S är som Bob Dylan – något avdankad, men ändå ganska populär. Han hade kunnat spela in ljudet från en spolande toalett och släppa på skiva och ändå sålt en del. Men så är det inte för L. Det partiet har inte råd att experimentera och nervöst frifräsa runt.
Varför, Liberalerna, gräver ni inte där ni står? Det finns ju bra L-politik i lådorna! Påminn väljarna om att Folkpartiet för snart 20 år sedan kom med förslag som Moderaterna i dag lanserar som nytänkande integrationspolitik, exempelvis språkkrav för medborgarskap. Och ni har ju företrädare som kan nå ut.
Sabuni är en person med högt förtroende i de frågor som väljarna rankar som viktigast. Som jämställdhetsminister i den borgerliga regeringen var hon närmast pionjär genom att prata om hedersvåld, religiös extremism i förorterna och andra integrations- och jämställdhetsproblem. Till skillnad från många andra politiker har hon dessutom presenterat idéer om hur frågan med stort F, migrationen, kan utformas på ett långsiktigt och genomtänkt sätt. Här finns stoff som, rätt formulerat, kan hålla L på ett tryggt avstånd från fyraprocentsspärren. Men det som kommer ut är veliga och halvt genomtänkta tankar om nyprofilering. Vad ska vi göra? Vet inte, kanske något med miljö…
Nyamko Sabuni kommer att växa in i rollen som partiledare. Men något tycks ha skrämt henne. Antingen tog hon stryk av kritiken hon fick efter några frispråkiga intervjuer i våras, eller så hålls hon tillbaka av partiet. Oavsett vad är det ett problem.
Liberalerna måste sluta vara rädda för sig själva. Partiets problem är sällan – EU-politiken undantaget – de faktiska policyförslagen, utan en nervös läggning: Vad ska folk tycka om det här? Är vi tillräckligt snälla? Tänk om sossarna blir arga? Eller, Gud förbjude, om de liberala ledarskribenterna inte gillar oss?
Ett råd från en ledarskribent bör Liberalerna dock ta till sig: Var inte så måna om att bli omtyckta av alla. I politiken är det nämligen synonymt med att vara irrelevant.
