Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tysklands troliga Förbundskansler efter valet, Armin Laschet (CDU), är redan försvagad efter att ha utmanats av det egna systerpartiet, CSU:s, ledare, Markus Söder.  Bild: Michael Kappeler
Tysklands troliga Förbundskansler efter valet, Armin Laschet (CDU), är redan försvagad efter att ha utmanats av det egna systerpartiet, CSU:s, ledare, Markus Söder. Bild: Michael Kappeler

Håkan Boström: Lugnet före stormen i Tyskland

Det mesta talar för att ett försvagat CDU kommer regera vidare tillsammans med de gröna, som har stark medvind just nu, efter valet i september. Men en grön-svart koalition går vanskligt på tvärs med tidens stridsfrågor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Med fem månader kvar till det tyska förbundsdagsvalet står det klart vilka huvudkandidaterna blir. De gröna utsåg i veckan Annalena Baerbock som sin kanslerkandidat och CDU/CSU utsåg till slut Armin Laschet. I det senare fallet efter mycket vånda och krumbukter.

Laschet är nyvald partiledare för det stora kristdemokratiska partiet CDU, samma parti som Angela Merkel tillhör. Ändå har det inte varit självklart att välja honom. Det lilla bayerska systerpartiet, CSU:s, ledare Markus Söder är betydligt mer karismatisk och populärare hos både väljare och partimedlemmar.

Först i tisdags drog Söder tillbaka sin kandidatur av hänsyn till partiapparaten. Det var bara tre månader sedan Laschet valdes som partiledare för CDU. Eftersom förbundsdagsvalet trots allt i första hand är ett partival ansåg partietablissemanget att det skulle skada partiet att låta sig företrädas av det bayerska systerpartiet (som parti kandiderar CSU bara i Bayern).

De gröna är betydligt mer eniga och har till skillnad från CDU stigande opinionssiffror och positiv pressbevakning. De har under innevarande mandatperiod gått om Socialdemokraterna (SPD) som största politiska kraft till vänster. Medan SPD ligger runt 15 procent samlar die Grünen runt 22 procent i mätningarna. CDU ligger fortfarande ett snäpp högre på 28 procent. Det är historiskt låga siffror, men förklarligt med tanke på att Tyskland styrts av en storkoalition mellan CDU och SPD i åtta år.

Det förväntas att Tyskland fortsätter styras av CDU efter valet, men då i en storkoalition med de gröna. Partierna till vänster lär inte få egen majoritet och de borgerliga partierna – CDU och FDP – vill inte regera med stöd av det högerpopulistiska Alternative für Deutschland. AfD har alltmer kommit att domineras av radikala krafter med bas i östra Tyskland och har haft svårt att växa i väst.

På fredagen anordnade Konrad Adenauer-stiftelsen ett seminarium på temat det tyska valet. Vad kan vi förvänta oss av en svart-grön regering (svart är CDU:s färg)? Det troliga är att de gröna får utrikesministerposten och med det kommer Tyskland inta en mer principiell och kritisk hållning i relationerna till länder som Kina och Ryssland, där Merkel ofta förespråkat tyst diplomati.

Det kan exempelvis påverka huruvida man ska släppa in kinesiska Huawei i 5G-nätet eller byggandet av den ryska gasledningen North Stream 2 i Östersjön. Kritiken mot regeringarna i Polen och Ungern lär också bli mer kraftfull. Med en svart-grön regering lär Tyskland också bli än mer pådrivande för ökad överstatlighet i EU. Inte minst då CDU-ledaren Laschet är en varm EU-vän, liksom de grönas kandidat.

Det här betyder inte att en kommande tysk regering kan räkna med samma stabilitet som under Merkels sexton år vid makten. Armin Laschet har som sagt en svag ställning i sitt eget parti, inte minst i öst där AfD är starka och de gröna svaga. En svart-grön regering riskerar fördjupa den politisk-kulturella klyfta som fortfarande går längs den gamla järnridån. De historiska banden till Ryssland är också starkare i öst (det finns dessutom ett par miljoner före detta rysslandstyskar i Tyskland med band österut).

Kulturkrigsfrågorna, invandringen och identitetspolitiken har inte tagit över tysk politik på samma sätt som i många andra västländer. Men de bubblar under ytan. Frågan är om Tyskland bara ”ligger efter”? Öst-västdimensionen komplicerar bilden. Mycket talar dock för att Tyskland inte kommer kunna undvika ökad polarisering. Tysk offentlighet påminner om den svenska före 2015, skillnaden är att internet och sociala medier har ännu inte slagit igenom på samma sätt som här.

Tyskarna är – till skillnad från landets etablissemang – inte villiga att förvandla EU till en transfereringsunion, där de själva "solidariskt" ska skicka ännu fler skattemiljarder söderut. Det var den frågan, i samband med Greklandskrisen, som gjorde att AfD såg dagens ljus, inte invandringen. De ständiga storkoalitionerna är en källa till ökat missnöje och en kraftigt försvagad socialdemokrati gör att arbetarklassen saknar en naturlig företrädare.

Att AfD är relativt svagt bör nog främst förstås mot bakgrund av att partiet bara har sju år på nacken – och att partiledningen inte lyckats tämja den mer radikala falangen i öst. Tysk lagstiftning försvårar toppstyre i partier (medlemmar kan överklaga uteslutningsärenden i domstol). Högerpopulistiska partiers framgångar är i hög grad avhängig dessa partiers egen förmåga (Cas Mudde 2019). Om AfD lyckas reformera sig, eller något annat parti fångar upp etablissemangskritiken kan det skaka om tysk politik rejält. För missnöje saknas inte.

En svart-grön koalition kommer i praktiken bygga in många starka motsättningar i det tyska samhället. En motsvarande koalition styr Österrike, med fallande väljarstöd. I Norden och de anglosaxiska länderna har den politiska kartan ritats om under dramatiska former. Också i Frankrike är polariseringen påtaglig. Mer talar för att Tyskland har turbulensen framför sig än att landet lyckats hitta en unik formel för att hoppa över den.