Stefan Löfven tillträdde som Sveriges statsminister den 3 oktober 2014. När han nu avgår i november kommer han att ha regerat landet i sju år. Det som skiljer honom från tidigare statsministrar – möjligen med undantag av Ola Ullstens korta regeringsperiod 1978-79 – är att han hela tiden haft en majoritet i riksdagen emot sig.
Svenska folket har gått till höger. Men allianspartierna och Sverigedemokraternas gemensamma majoritet har ändå utmynnat i en socialdemokratisk regering. Löfven har helt enkelt kunnat utnyttja det faktum att den samlade oppositionen varit splittrad sinsemellan. Just det är egentligen inget nytt. Socialdemokraterna har alltid varit skickliga på att utnyttja och underblåsa en splittrad opposition – före SD:s intåg var det Moderaterna som fick spela rollen som ondsint högerspöke i den socialdemokratiska propagandan till mittenväljarna.
Det går förvisso inte att förneka att Löfven varit en skicklig politisk strateg. Genom först decemberöverenskommelsen och sedan januariavtalet spelade han upp oppositionen på läktaren. Ser man däremot till det politiska innehållet är resultatet inte lika imponerande.
Stefan Löfvens regering har mest av allt framstått som handlingsförlamad. ”Vi såg det inte komma”, är nog det citat från statsministerns mun som bitit sig fast hårdast. Det var under Löfvens tid som Sverige tog emot ett helt oproportionerligt högt antal av de migranter som sökte sig till Europa under flyktingkrisen 2015. En händelse som påverkat Sverige i grunden.
I september 2015 proklamerade Löfven att ”Mitt Europa bygger inte murar”. I november samma år sökte sig tio tusen personer i veckan till landet. Att situationen höll på att urarta var tydligt för de flesta redan under sommaren. Men regeringen, vars ansvar det är att agera proaktivt, var sist på bollen med att hantera den uppkomna situationen.
Under Stefan Löfvens regeringstid har problemen med segregation, hedersvåld, klankriminalitet och gängbrottslighet nått en nivå där de inte längre går att förtiga. Men det är också svårt att peka på andra policyframgångar. Statsministerns mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 blev ett veritabelt fiasko. Innan pandemin hade Sverige halkat ned i ligan, inte klättrat upp. Långtidsarbetslösheten ligger idag på rekordnivåer.
Bristerna i underhållet av landets grundläggande infrastruktur har blivit uppenbara: tågtrafiken, energiförsörjningen, vägnätet. Försvaret kan knappt fylla sin uppgift. Skolan har fortsatt att underprestera. Under pandemin blev det också tydligt att Sverige saknade beredskap och att äldreomsorgen går på knäna.
Stefan Löfven har förstås inte med avsikt skadat landet. Det handlar snarare om att hans ledarskap varit alldeles för svagt för att kunna bemästra Sveriges strukturella problem. I viss mån har dock inflytandet från Miljöpartiet bidragit till att direkt förvärra läget – tydligast i energi- och migrationspolitiken.
Sverige har också blivit alltmer tudelat. Medelklassen är rent ekonomiskt välmående. Men klassiska S-väljargrupper som boende i utanförskapsområden, småstadsbor på landet och fattigpensionärer har snarast fått det sämre. Många av dem har också övergett partiet. Var fjärde LO-medlem stöder idag Sverigedemokraterna. Bland männen är siffran ännu högre.
Den främsta källan till missnöje för många är ändå inte den egna situationen utan upplevelsen att landet inte styrs på ett kompetent sätt, att det politiska styret saknar riktning.
Svensk politik befinner sig mitt i en omvandlingsfas där vänsterblocket numer finner sina naturliga allierade bland Centerpartiets nyliberaler och progressiva väljare i storstädernas mer välutbildade kvarter. Detta samtidigt som högern går i en mer konservativ riktning.
Denna amerikanisering av det politiska landskapet är ännu inte avslutad. Löfven har bidragit till den genom sin vilja att offra klassisk socialdemokratisk politik för att göra upp med mitten. Han har till och med kört över fackföreningarna om arbetsrätten genom att sätta press på gamla allierade. Men han har knappast gjort det med glädje. Målet har varit att behålla makten.
De svenska Socialdemokraterna går nu i riktning mot att bli ett parti som företräder storstadsbor, kulturarbetare och minoriteter. Det blir allt svårare för svenska S att göra på något annat sätt. Systerpartiet i Danmark har med framgång återvunnit förtroendet från de kulturkonservativa arbetarna genom hård linje kring integration, värderingsfrågor och kriminalitet. Men Sverige är så pass förändrat av segregation och urbanisering att förutsättningarna ser annorlunda ut. Avståndet mellan folk och elit är dessutom större här.
Det är nästan bara de S-trogna och starka svenska fackföreningarna som – än så länge – håller emot en fullständig omvandling av Socialdemokraterna till att bli ett etablissemangsparti likt Demokraterna i USA. Stefan Löfven har själv formats av fackföreningsrörelsen. Det är därför lite av en ödets ironi att han närmast ofrivilligt bidragit till att föra Sverige i en riktning där hans egna erfarenheter blir mindre relevanta.
