Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Liberalernas eget ödesval: finliberalt eller fulliberalt

Få liberalpartister kommer erkänna det öppet. Men det är regeringsfrågan partiledarvalet i grunden handlar om – just därför är valet kanske ett av de viktigaste i partiets historia.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

EU-valrörelsen hann knappt avslutas innan en ny valrörelse seglade upp. Vem ska leda Sveriges näst minsta parti: Liberalerna? Det är ett val som berör fler än de närmast sörjande. Valet av partiledare är nämligen intimt kopplat till regeringsfrågan.

Under tisdagen (28/5) begick två av huvudkandidaterna debattartikel: partiets rättspolitiska talesperson, Johan Pehrson, i Expressen och tidigare integrationsministern, Erik Ullenhag, i Dagens Nyheter. Valet av debattfora var kanske en slump. Men ändå lite symboliskt. Expressen är kvällstidningen som haft devisen att stå ”på den lille mannens sida”. Detta medan Dagens Nyheters debattsida fått öknamnet ”överhetens anslagstavla”.

Även om det krävs förstoringsglas för att hitta meningsskiljaktigheter i texterna så finns de ändå där, i betoningar och ordval. Känner man till kandidaternas historia blir skillnaderna ännu tydligare.

Erik Ullenhag är den välvillige socialliberalen som vill göra Sverige till ett framgångsrikt liberalt föregångsland. Det är svårt att invända mot hans programpunkter. Ett bättre företagsklimat, stärkt klimatpolitik, återupprättande av kunskapsskolan och satsningar på välfärden för de mest utsatta.

Johan Pehrson framhåller i stort sett samma frågor. Men betonar i lite högre grad brottsbekämpning och kampen mot hedersvåld. Pehrson har gjort sig känd som lite av en ”hök” i rättspolitiken och det är ingen hemlighet att han både står till höger och är mer ”folklig” i sin framtoning än Ullenhag.

Medan Pehrson skriver ”I ett Sverige som under merparten av de senaste 100 åren styrts av socialdemokratin med sitt kollektivistiska synsätt behövs ett frihetligt, socialt engagerat och obundet liberalt parti på den vanliga medborgarens sida” så talar Ullenhag om att Januariöverenskommelsen ska hållas och att det innehåller ”bra liberala reformer”. Ullenhag slår fast att partiet inför valet 2022 ska ge besked i regeringsfrågan.

Läser man mellan raderna är tydligt vad detta handlar om. Med Ullenhag vid rodret är sannolikheten stor att L kommer gå till val på fortsatt samarbete med S, Mp och C. Det är också sannolikt att L i så fall kommer ta steget att sätta sig i regeringen. Beslutet är förstås inte partiledarens. Men valet av partiledare är också en signal om vart partimedlemmarna vill gå.

Med Johan Pehrson – eller Nyamko Sabuni – i ordförandesätet är det tvärt om troligt att Liberalernas samarbete vänsterut blir en parantes och att partiet går till val på regeringsskifte – även om det skulle innebära att en borgerlig regering blir beroende av SD:s stöd.

Få liberalpartister kommer erkänna det öppet. Men det är regeringsfrågan partiledarvalet i grunden handlar om – just därför är valet kanske ett av de viktigaste i partiets historia.

Det är inget enkelt beslut för L. Liberalism kan betyda mycket olika saker beroende på var man lägger betoningen. Liberalerna har starka falanger som spretar åt helt olika håll i dagens politiska landskap. Betonar man kampen för ”goda värderingar” och formandet av ett socialliberalt samhälle så är det naturligt att närma sig dagens postmoderna socialdemokrati där fackföreningarnas inflytande gradvis försvagats.

Betonar man istället systemkritiken, det egna ansvaret, friheten att ha obekväma åsikter eller rentav göra dåliga livsval (och själv ta konsekvenserna av det) så är det naturligt att närma sig högeroppositionen, även om man får dess mer oborstade delar på köpet.