Den revolutionära förnuftstron från Upplysningens dagar lever starkt hos Liberalerna. Det liberala frihetsarvet från samma tid behandlas dock mer styvmoderligt. (bilden föreställer Eugène Delacroix målning "Friheten på barrikaderna" till minne av Julirevolutionen 1830)
Den revolutionära förnuftstron från Upplysningens dagar lever starkt hos Liberalerna. Det liberala frihetsarvet från samma tid behandlas dock mer styvmoderligt. (bilden föreställer Eugène Delacroix målning "Friheten på barrikaderna" till minne av Julirevolutionen 1830) Bild: Äldre bild

Liberalerna – vänsterytter i EU-politiken

I Europapolitiken har Liberalerna lagt undan den skepsis mot politisk makt och expertstyre som annars brukar utmärka liberaler - åtminstone de liberaler som värnar frihet och inte bara förnuft.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Liberalismen är i praktiken vår tids överideologi. Men det går att vara liberal på vitt skilda sätt. Den kanske tydligaste sprickan går mellan de liberaler som betonar individens frihet från statligt tvång, ofta i kombination med en skeptisk syn på den upplysta politiken och krav på maktdelning – och de liberaler som betonar möjligheten till rationell problemlösning genom politiken, i syfte att stärka individen. För enkelhetens skull kan vi kalla den förstnämnda kategorin frihetsliberaler och den sistnämnda förnuftsliberaler.

När man läser vad partiet Liberalerna vill med EU så är det solklart vilket perspektiv som dominerar. EU är lösningen på det mesta. Partiet vill ge unionen egen beskattningsrätt (på sikt) genom att införa en europeisk koldioxidskatt. Partiet vill att Sverige ska gå med i Euron och bankunionen (och därmed vara skyldigt att täcka upp förluster i utländska banker) samt att finanspolitiken i hela unionen ska samordnas (en logisk konsekvens av det senare). Man vill ha en gemensam finansminister och eurozonsbudget.

ANNONS

Liberalerna vill vidare ge Bryssel långt gående sanktionsmöjligheter mot medlemsstater som inte står upp för grundläggande individuella rättigheter. Det kan låta rimligt. Men Liberalernas lista på sådana rättigheter är ganska lång och vidlyftig. Exempelvis vill man införa ett omfattande antidiskrimineringsdirektiv. Att liberalerna vill könskvotera både tjänstemän och förtroendevalda i Bryssel säger något om inriktningen. Att L ändå vill tillåta enskilda länder att bestämma över sin abortlagstiftning får sägas vara ett ologiskt undantag från den egna linjen. Ett plötsligt infall av realism?

Till skillnad från övriga borgerliga partier – men i likhet med Socialdemokraterna – välkomnar Liberalerna också EU:s sociala pelare. EU ska kunna fastställa minimikrav i välfärdspolitiken, inom allt från sjukvård till socialförsäkringar. Men ambitionen går längre. Liberalerna skriver: ”Pelaren ska fungera som påtryckningsmekanism som får medlemsländerna att genomföra nödvändiga reformer. Kommissionen ska årligen utvärdera reformbehovet i varje medlemsland”.

Liberalernas EU-program kan nog få en och annan frihetligt sinnad liberal att sätta kaffet i vrångstrupen. För när det kommer till EU har partiet närmast en kolartro på politiska lösningar. Inte nog med det. Partiet verkar inte alls ha något emot att den icke-folkvalda EU-kommissionen fortsätter ha en central roll i att vara pådrivande för ökad överstatlighet.

L vill visserligen stärka EU-parlamentet. Men det ska snarast ske jämsides med Kommissionen. Parlamentet ska ges rätt att initiera EU-lagstiftning vid sidan av Kommissionen. Partiet säger sig vilja stärka de nationella parlamenten, men det handlar om att ge riksdagen (och parlamenten i de andra 27 medlemsländerna) möjlighet att påverka EU-lagstiftningen under utarbetandeprocessen, inte om att öka det nationella självbestämmandet.

ANNONS

I en riksdagsmotion från i höstas skriver riksdagsledamoten och Liberala ungdomsförbundets ordförande, Joar Forsell, rakt ut att Sverige ska bli en ”delstat i Europas förenta stater”. Partiet formulerar det inte så öppet i sin valplattform, men alla förslag – jag har bara kunnat nämna några – pekar i den riktningen.

En starkare tro på politisk problemlösning får man leta efter om man inte söker sig till Vänsterpartiets olika skrifter. Syftet med Liberalernas politik är förstås inte detsamma som hos Vänsterpartiet. Liberalerna vill stärka EU:s konkurrenskraft och individuella rättigheter. Medlemsländerna ska genomföra ekonomiska strukturreformer och kunna bli av med EU-stöd om så inte sker (betänk att Liberalerna i praktiken kraftigt vill öka medlemsländernas beroende av EU).

Men idén att EU centralt ska kunna bestraffa länder som inte lever upp till det L vill att de ska göra - och då talar vi inte bara om grundläggande rättigheter - visar att L inte sätter den demokratiska förankringen särskilt högt. Direktiv om ekonomiska strukturreformer och kvoterad föräldraförsäkring ska uppenbarligen trumfa de nationella parlamenten. I anda och metod går det faktiskt inte att skilja partiet Liberalerna från vänstern. All skepsis mot maktens rationalitet är som bortblåst.

Att L vill ge Kommissionen mer makt på nästan alla områden förstärker den bilden. Idén om federal demokrati framstår, utöver dess brist på realism, närmast som ett fikonlöv för att säkra den egna linjen. Att Europas medborgare talar ett dussintal olika språk och lever i vitt skilda politiska traditioner verkar inte bekomma Liberalerna. Det partikulära ska brännas bort av ”förnuftsliberalismen ljus".

ANNONS

Det är uppenbart att för L är EU något mycket mer än ett pragmatiskt behov av samarbete. Det är det en storstilad vision om upplyst politisk styrning. Vad det har med frihet att göra kan däremot diskuteras – länge.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS