Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

PJ Anders Linder: Liberalerna har lång väg kvar till borgerlig trovärdighet

L:s chanser att ta sig in i riksdagen 2022 som socialdemokratiskt stödparti hade varit obefintliga. Att lämna statsministerfrågan öppen hade varit i stort sett lika illa. Partiet har gjort rätt vägval, men mycket av jobbet återstår.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Häromdagen landade en liten skrift i min brevlåda: Den tidigare folkpartipolitikern Mauricio Rojas "Farväl till gemenskapen", som först publicerades 2004 och nu ges ut igen försedd med ett nytt förord av författaren.

Det var rätt nedslående att bli påmind om Maud Olofssons vägran att låta Rojas spela någon som helst aktiv roll i att utforma alliansregeringens migrations- och integrationspolitik, vilket bidrog till att han lämnade både riksdagen och landet.

Hur många förlorade år gav inte det upphov till? Desto roligare var det att notera att Rojas återvänt till Sverige efter lång tid i Spanien och Chile. Han behövs här mer än någonsin.

Apropå stöket inom hans gamla parti kom jag också att tänka på en historia han en gång berättat. Han var ute på besök i en partiförening någonstans i en mellansvensk stad och höll tal för en tapper skara lokala företrädare. Han redogjorde för konfliktlinjerna i politiken, hur viktigt det var vem som styrde och vad som krävdes för att få rätt krafter vid rodret.

Om jag känner Rojas rätt hade han fått upp ångan ordentligt innan han tittade ut i lokalen med en avslutande, uppfordrande fråga:

- Ja, det är så vi måste göra om vi vill ta makten och förändra! Och det vill ni väl?

Reaktionen i rummet var dock inte att ta miste på. Ingen yttrade sig högt men förskräckta blickar talade sitt tydliga språk:

- Eh. Tack, men nej tack.

Att vinna val och få vara med och styra hade säkert sin lockelse, i alla fall för en del. Men om det krävde den här sortens glöd, konfliktvilja och öppenhet för att ge och ta, så var det ett pris som var alltför högt att betala. Att sitta i opposition hade trots allt också sina fördelar, till exempel att inte behöva fatta kontroversiella beslut eller kompromettera sina höga ideal.

Jag är övertygad om att den här renlärigheten finns litet varstans i politiken, men jag misstänker starkt att Liberalerna är värre drabbade än andra. Varför annars dessa våndor inför att föra diskussioner med ett annat parti, långt efter att närstående partier har kastat en misslyckad utfrysningsstrategi över bord? Och varför denna beredvillighet hos en betydande minoritet att hellre dra omkring i den politiska öknen utanför riksdagen än sätta sig i samtal?

Liberalernas chanser att ta sig in i riksdagen 2022 som socialdemokratiskt stödparti hade varit obefintliga. Att lämna statsministerfrågan öppen hade varit i stort sett lika illa. För att återvinna borgerlig trovärdighet krävdes tydliga borgerliga besked, men förtroendet kommer inte tillbaka över en natt. Se på Ulf Kristersson och hur uthålligt han har fått arbeta för att motverka minnet av decemberöverenskommelsen.

Att L går fortsatt svagt i opinionen ses nu av en del bedömare som tecken på att kursbytet var fel. Antingen tar dessa miste i grunden eller så talar de mot bättre vetande. De dåliga siffrorna är en påminnelse om att partiet har väldigt mycket kvar att bevisa. Frågan är om de renläriga ska låta Nyamko Sabuni göra det.