Liberalerna har egentligen bara ett val

Liberalerna kan åter bli en relevant röst i svensk politik som en modererande liberal kraft till en högerregering med konservativa inslag. Så kan L spela en konstruktiv roll istället för att drömma om gårdagens politiska karta.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

2,7 procent. Det är Liberalernas opinionsstöd i Novus senaste mätning. Det är samma låga nivå som partiet noterade strax efter att Januariavtalet ingicks i januari 2019. Det vill sig helt enkelt inte för gamla Folkpartiet. Nu kräver allt fler röster att man lämnar samarbetet med regeringen.

Skånedistriktets ordförande, Torkild Strandberg, hör till de tyngsta namnen som gått ut och krävt en omsvängning. Men han är långt ifrån ensam. Stödet för den nuvarande linjen finns främst i Stockholm och Uppsala. Kanske blir det Göteborg som avgör? L är trots allt något av ett renodlat storstadsparti.

Mycket talar för att partiledningen vill hitta en annan kurs. Partiet leds av personer som var emot JA. Men L är heller knappast intresserade av en regeringskris. Det är inför kongressen om ett år som striden kommer att stå.

ANNONS

För många partimedlemmar tar det emot att stödja det liberalkonservativa högerblocket. För en del är det för konservativt. För en hel del spökar SD fortfarande som oberörbara, trots att M och KD numer driver en likartad politik i de två huvudfrågorna – migration och brottslighet – och trots att SD enbart skulle ha rollen som stödparti för en högerregering.

De liberala väljarna känner sig dock naturligt hemma på högerkanten. Faktum är att L skulle kunna spela en konstruktiv roll där som det liberala alternativet i ett högerblock. Möjligen utanför regeringen. En stram migration och skärpt straffrätt borde egentligen vara ganska lätt att acceptera för ett parti som gjort sig känt för att ställa krav och har lyft integrationen som profilfråga. En högerreging skulle även kunna göra upp med inslagen av ideologiproduktion i statsförvaltningen och identitetspolitikens utbredning. Det borde ligga i L:s intresse.

Sätter man en nykter analys framför känslor och politisk identitet så framstår detta faktiskt som den enda vägen framåt. Alliansen är död och Annie Lööfs centerparti har så att säga redan mutat in den ”identitetsliberala” positionen till vänster – och gör det bättre. Drömmar om storkoalitioner är just drömmar. L kan vara ”förnuftets röst” på högerkanten. Slå vakt om rättssäkerhet, bildning och en kritisk hållning till enkla lösningar. Så skulle man återvinna sin relevans.

ANNONS
ANNONS