I förgrunden syns den byggnad i Stockholm där ständerna sammanträdde. Symbolen för det gamla ståndssamhället som avskaffades 1866 (byggnaden är ombyggd i efterhand).
I förgrunden syns den byggnad i Stockholm där ständerna sammanträdde. Symbolen för det gamla ståndssamhället som avskaffades 1866 (byggnaden är ombyggd i efterhand). Bild: Janerik Henriksson/TT

Håkan Boström: Liberal nationalism lyfte Sverige ur korruptionen

Korruption förklarar i hög grad varför en stor del av världens länder fastnat i underutveckling och fattigdom. För att ett land ska kunna lyfta sig ur detta moras krävs att statens anställda börjar se till det ”allmänna bästa”.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Korruption är ett gissel i stora delar av världen. Ja, faktiskt i de flesta av världens länder. Och det är inget litet gissel. Forskningen har mer och mer närmat sig slutsatsen att graden av korruption är avgörande för hur samhället som helhet fungerar. Tillväxt, välfärd och demokrati är dömda att fallera om korruptionen inte bekämpas först.

I statsvetarantologin ”Politik som organisation” (2023) utvecklar professor Bo Rothstein hur man kan förstå detta fenomen. Frågan som bör ställas enligt Rothstein är egentligen: Varför är vissa länder inte korrupta? Korruption bör nämligen ses regel snarare än undantag.

Vad är då egentligen korruption? Mutor är det första vi kommer att tänka på. Men korruptionen bör förstås bredare som en integrerad del av ett helt socialt system. I många utvecklingsländer är det exempelvis självklart att man gynnar och hjälper sina egna släktingar om man har möjlighet. Det är en överlevnadsstrategi. En ensam individ utan kontakter går under. Och staten kan man inte lita på. Tjänstemännen kan också vara beroende av mutor för sin försörjning. En dysfunktionell stat har svårt att ta in skatt.

ANNONS

Till korruptionen hör också så kallade patron-klientförhållanden. En mäktig man (det är nästan alltid en man) hjälper sina svagare klienter i nöd och ger dem beskydd – i utbyte mot diverse gentjänster. Den italienska maffian är ett typexempel. Men samma strukturer återfinns i klanbaserade samhällen. De återfinns i alla samhällen där staten är svag. Mönstret är svårt att bryta. En stark stat har oerhört svårt att växa fram i sådan social miljö. Södra Italien är exempelvis än i dag betydligt mer korrupt och fattigt än den utvecklade norra delen av landet.

Rothstein påpekar att även Sverige i hög grad var korrupt för 200 år sedan. Det var inget klansamhälle men väl ett ståndssamhälle. Statliga tjänster köptes för pengar, tjänstemännen höll inte isär sin privata ekonomi från de offentliga inkomster staten skulle dra in via tjänsten. Någon i lägre ställning kunde också mot låg lön få i uppgift att utföra själva arbetet. En högre ämbetsman kunde ha en mängd olika sådana inkomstbringande poster. Adelns och kyrkans företrädare hade sina särskilda privilegier. Utbildningssystemet fungerade likadant. Ett examensbevis var inget bevis på kunskap. Det var snarare ett intyg på personliga relationer och pengar.

Så fungerar staten fortfarande på många håll – som ett plundrarprivilegium för en liten elit. Men något hände i Sverige som gjorde att vi lyfte oss ur detta moras under mitten och slutet av 1800-talet. Sverige gick från en korrupt till en fungerande byråkrati – präglad av ideal som opartiskhet, saklighet och universalism. Personliga relationer, makt och pengar skulle inte längre vara avgörande för besluten.

ANNONS

Man kan säga att vi får en elit som inte bara ser till sitt personliga egenintresse utan börjar verka för ”det allmänna bästa”. De personliga relationerna byts ut mot opersonliga lagar och regler, som dessutom efterlevs. Vi får gradvis en fungerande byråkrati. Allt fler yrken öppnas samtidigt upp för fri konkurrens, vilket stärkte meritokratin vid rekryteringar.

Men hur kunde denna förändring egentligen ske? Rothstein avfärdar kulturella förklaringar och menar i stället att det är de institutionella reformerna som skapar nya attityder och normer. Givetvis kan det finnas sådana självförstärkande effekter. Men det togs ändå initiativ till att förändra byråkratin i grunden. Orsakssamband är notoriskt svåra i all historieskrivning, men helt klart legitimerade nya idéer uppryckningen.

Mitten av 1800-talet sammanfaller med den stora liberala reformperioden i svensk historia. Folkskolan införs 1842. Skråväsendet avskaffas fyra år senare. Frihandels- och rättighetskrav vinner mark. 1866 avskaffades ståndsriksdagen. Samtidigt inleds Sveriges industrialisering, handeln och välståndet ökar.

De liberala reformerna speglar i hög grad borgarklassens allt starkare ställning på kyrkans och adelns bekostnad. Borgarklassen vänder sig emot privilegiesamhället som utestängt dem och de kollektiva identiteter som är knutna till detta. Därmed kommer man även indirekt att vända sig emot korruption och patron-klientförhållanden. Individen och marknaden är grundpelarna i denna nya ideologi. Men även värdering av kunskap och en välfungerande stat. En stor del av borgarklassen består av läkare, ingenjörer och ämbetsmän som inte ärvt eller köpt sin ställning. De gynnas av ökade krav på professionalism och opartiskhet.

ANNONS

Perioden sammanfaller också med nationalismens framväxt – som då gick hand i hand med liberalismen. För ”det allmänna bästa” är i hög grad ett nationalstatligt projekt. Nationerna tävlar med varandra om att ligga i framkant på vetenskapens, industrins och den allmänna utvecklingens område. För adeln hade nationen varit av sekundär betydelse. De var i hög grad kosmopoliter. Nationen ersätter också de mer begränsade identiteterna kring exempelvis skrå och stånd.

Det bör understrykas att det vid mitten av 1800-talet rör sig om just en liberal nationalism. Minoriteter och utlänningars möjligheter att verka i landet förbättrades snarast även om det inte saknades diskriminerande attityder och praktiker. Först senare ska olika auktoritära politiker försöka utnyttja nationalismen till helt andra syften – inklusive att berika sig själva. Den liberala nationalismen hade sin grund i ökad läskunnighet, individualism och framväxten av en nationell offentlighet av tidningsläsare där insyn och argument började tränga ut blind tro på överheten.

I socialdemokratisk historieskrivning heter det ofta att partiet tog landet från ”Fattigsverige till välfärdsstaten”. Men grunderna för Sveriges välstånd lades under 1800-talet, både institutionellt och ekonomiskt. En vanlig bonde eller arbetare hade det faktiskt betydligt bättre år 1900 än år 1800, även om det förstås inte går att jämföra med dagens förhållanden.

ANNONS

Välfärdsstaten och 1900-talets svenska rekordtillväxt hade knappast kunnat bli verklighet utan 1800-talets borgerliga reformer. Folkhemmet handlade i hög grad om att inkludera de breda lagren i ett projekt som redan var påbörjat. Även det var ett nationalstatligt projekt där utbyggnaden av välfärdsstaten krävde en fungerande byråkrati och plikttänkande. Enligt Rothstein kan man förstå den höga och breda mellanmänskliga tilliten i Sverige som en följd av att människor litar på staten, snarare än tvärtom.

De senaste 50-60 åren har dock projektet utmanats. Framför allt av globalisering och en ny, annorlunda form av individualism. 1800-talet var också ett i högsta grad globaliserat decennium. Men det skedde inom ramen för nationalstaternas konkurrens med varandra. De stora globala företagen identifierade sig med sin nation. Samhällseliten skaffade sig status genom att ”ge tillbaka” till sitt land. 1800-talets samhällen var utpräglade klassamhällen, där förmögenheter tjänades på andras slit. Men där fanns ändå en lojalitet, tydlig i Göteborgs donationskultur. Individualismen då handlade om att ta sig plats i det borgerliga samhället.

Den individualism som slog rot under 1960-talet, och sedan tog sig nya former under 1970- och 1980-talen hade snarare som mål att frigöra individen från samhällets plikter och krav. Drivkraften var samhällsfrånvänd tvärtemot 1800-talets ideal. Det gäller såväl 1970-talets hippies som 1980-talets yuppies. Samtidigt har globaliseringen snarast kommit att underminera nationalstaten i stället för att stärka den – både i form av det globala kapitalet och den globala massmigrationen.

ANNONS

Kan två hundra år av institutionsbygge stå emot dessa krafter? Det har egentligen varit den grundläggande frågan i de senaste decenniernas politiska debatter.

Vi kan inte vrida historien baklänges. Nationalstatens oberoende har kringskurits inte minst av den tekniska utvecklingen och behovet av internationellt samarbete ökat. Mycket av kritiken mot den svenska byråkratiseringen har också varit befogad, i synnerhet sedan Socialdemokraterna drev projektet i en närmast utopisk riktning.

Ändå finns det goda skäl att slå vakt om grunderna i det svenska samhällsbygget. Västvärlden har lyckats kombinera personlig frihet, välstånd och robusta stater på ett tämligen unikt sätt. Östasiens ekonomiska framsteg de senaste decennierna har formats under andra helt andra kulturella och historiska förhållanden där individens roll är betydligt mer underordnad kollektivet.

Men att västvärlden i allmänhet och Norden i synnerhet består av välfungerande länder som inte domineras av korruption, rovdrift och vanskötsel är inte någon naturlag. Det kan delvis ses som följden av historiska omständigheter. Delvis som en följd av vissa idéer och attityder. Det är dock definitivt något som måste vårdas för att överleva.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS