Lerum är en välmående kranskommun utanför Göteborg som sedan valet 2022 styrs av de två största partierna – Moderaterna och Socialdemokraterna – i samverkan. Tillsammans har de en rösts övervikt i fullmäktige.
Det kan ibland finnas skäl för blocköverskridande samarbete av det slaget. Särskilt om kommunen behöver visa handlingskraft. Baksidan är att det i viss mån sätter demokratin tillfälligt ur spel eftersom det inte finns något sammanhållet politiskt alternativ att rösta på. Det kräver med andra ord ödmjukhet från de styrande.
I Lerum har man gjort tvärtom. Efter att det nya styret kom på plats har kommunförvaltningen ryckt undan mattan för oppositionens möjligheter att bedriva normalt oppositionsarbete och granska makten.
I en journalistisk granskning som Lerums Tidning gjort framkommer hur oppositionspolitikerna inte längre kan ta kontakt med förvaltningschefer för att få svar på sina frågor utan i stället hänvisas att skicka in dem skriftligen till kommunens tjänst för information för allmänheten (LT 7/5). Politikerna kan inte heller boka in studiebesök eller ställa frågor till tjänstemännen under möten, som inte strikt hör till dagordningen. Upprördheten är stor inom oppositionen.
Det här kan låta som småsaker och formalia. Men det är det inte. Det normala i kommuner, regioner och riksdag är att våra folkvalda ska kunna skaffa sig information om hur den offentliga verksamheten sköts. Vid allt beslutsfattande är det viktigt att känna till verksamheten, ofta i detalj, liksom hur den politiska dagordningen ser ut framöver – detta innan besluten ska fattas.
Det är en förutsättning för att kunna driva debatt och utforma politiska alternativ. Det vill säga de verktyg en politisk minoritet har för att påverka besluten. Visst kan oppositionen reservera sig mot beslut när de väl ligger på bordet, men det är inte konstruktivt oppositionsarbete – särskilt när man befinner sig i minoritet.
Det borde vara en självklarhet att oppositionspolitiker inte förhindras att på ett praktiskt sätt kunna sätta sig in i exempelvis vilka skolor eller andra investeringar kommunen planerar bygga. Det ska självfallet inte vara svårare för dem än för exempelvis journalister att få sina frågor besvarade. Här talar vi om fritidspolitiker som redan offrar mycket för att kunna fullgöra sitt uppdrag, även om oppositionens kommunalråd behandlats lika illa.
Administrationschefen, Emilia Runeberg, försvarar nyordningen med att politiker inte ska behandlas annorlunda än vilken kommuninvånare som helst. Det är ett försåtligt resonemang. Att försvåra för oppositionen är knappast att främja politisk likabehandling – det är motsatsen. Kommunstyrelsens ordförande, Viktor Lundblad (M), sitter ju redan på den politiska agendan och har full insyn från början, liksom han självklart har direktkontakter med förvaltningen.
Det är givetvis skillnad på att få ett skriftligt svar efter två veckor utan möjlighet att ställa uppföljande frågor och att direkt kunna hålla ett samtal över telefon. Folkvalda måste själva kunna bestämma när och hur de ska informera sig. De måste kunna föra enskilda samtal med tjänstemän. Allt annat är att kringskära deras möjligheter att uppfylla sitt förtroendeuppdrag.
Det som sker i Lerum är inte normalt. Det bör inte heller normaliseras. Bara det faktum att samtliga oppositionspartier, från höger till vänster, är starkt kritiska och delar bilden av att demokratin urholkats borde få varningsklockorna att ringa. Det går knappast att påstå att de inte skulle vara motarbetade när samtliga upplever sig motarbetade.
Nyordningen i Lerum visar tydligt hur demokratin kan hotas även i Sverige med hjälp av till synes små medel. I synnerhet när lagstiftningen är oklar. På papperet har inget hänt. I verkligheten har möjligheten att bedriva oppositionspolitik kraftigt försvårats genom en ändring av byråkratisk praxis. Det är ofta så det går till. En kombination av cynisk maktutövning och förvaltningschefer som anpassar sig eller inte förstår att de lägger en hämsko på det praktiska demokratiska arbetet. Liknande byråkratiska grepp har redan hämmat den fria forskningen, och skulle även kunna användas mot journalistiken om viljan finns.
Styret i Lerum bör snarast möjligt backa från detta och återinföra normal kommundemokrati. I annat fall bör M och S sätta press på sina partikamrater.
