Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Thomas Gür: Ledarskapet kommer inte sällan från oväntat håll

Den som i dramatiska situationer framträder som vägvisare ut ur kaoset är sällan en av huvudaktörerna i det pågående dramat.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

När det här är över (som allt annat går det här också över) kommer vi inte bara att stå inför ett förändrat samhälle och en ny politisk terräng. Vi kommer säkerligen också att stå med ett nytt politiskt ledarskap. Det brukar bli så i turbulenta tider.

I det första bandet av sin Stalin-trilogi pekar Stephen Kotkin på ett historiskt mönster, som givetvis väl stämmer in på föremålet för biografin: ”Förvandlade historiska landskap är för det mesta inte initierade av de som lyckas med att bemästra dem, kortvarigt eller uthålligt, utan av personligheter som tar täten därför att de har en fallenhet för att ta tillfället i akt.”

Referensen till Stalin bör inte leda tanken fel. Det handlar inte om att en diktator ska ta makten. I samband med tsunamin annandagen 2004, blev det informationschefen vid ett reseföretag, Lottie Knutson, som genom sin krishantering, framstod som den som ledde Sverige ur förvirringen.

Det handlar istället och sålunda om att den person som under det pågående tumultet framträder som den som visat vägen ut ur kaoset, sällan är en av huvudaktörerna i dramat.

Den okände korsikanske kaptenen Napoleon Bonaparte, blev knappt 24 år gammal, uppmärksammad av bröderna Robespierre i juli 1793. I december 1804 krönte han sig själv till fransk kejsare.

Men den ledare som framträder kan också vara en äldre person, som av omgivningen anses ha sin framtid bakom sig.

I mars 1849 återgick Abraham Lincoln till sin praktik som advokat efter två år som ledamot av Representanthuset. Lincoln var besviken över att president Taylor, vars kampanj han hade stött, efter sitt tillträde, inte hade bestått honom med ett ämbete som Lincoln hade eftertraktat. Fem år senare var han tillbaka i politiken, och skulle leda sitt land genom ett inbördeskrig och fram till slaveriets totala avskaffande i december 1865.

I början av 1930-talet var den tidigare marin- och försvarsministern Winston Churchill ute i den politiska kylan och sågs som en förbrukad kraft. Författaren Gustaf Hellström, DN:s korrespondent i London, skrev om honom 1933: ”Churchill har hittills inte blivit mannen som gjorde det. Hans utsikter att nu, ehuru ännu inte sextioårig, spela en avgörande eller ens en betydelsefull roll i Englands historia bli för varje dag allt mindre. Det är väl också tämligen troligt att han inte ens själv längre gör sig några illusioner i den vägen. Hans tid är förbi.”

Det är självklart inte uteslutet att den som formellt basar över ett land kan axla bördan och visa ledarskap. Per Albin Hansson, som från september 1932 ledde en minoritetsregering, avgick i juni 1936, tre månader före valet, då riksdagens borgerliga majoritet, enligt hans uppfattning, krävde en allt för stor militär upprustning. Det säger något om hans förståelse av världsläget på den tiden. Men i december 1939 upplöste Hansson sin koalitionsregering med Bondeförbundet från valet 1936 och bildade den samlingsregering som skulle leda Sverige genom kriget.

Någon kommer sålunda att visa ledarskap under och genom även den här krisen. Jag håller det för mer sannolikt att det blir ett i dag tämligen okänt namn, eller en veteran som många har glömt, än de styresmän och -kvinnor som håller pressträffar eller innehållslösa tal