En färsk norsk undersökning konstaterar en betydande vänsterlutning bland forskare inom samhällsvetenskap och humaniora på universiteten. I det norska valet 2017 röstade en majoritet av befolkningen på något av högerpartierna, bland forskarna i humaniora och samhälle vara siffran under 20 procent (Khrono 14/3). 2019 publicerades en norsk studie om journalister med liknande resultat.
För svensk del har det inte gjorts någon liknande studie på över tio år. 2011 presenterade forskarna Henrik Jordahl, Niclas Berggren och Charlotta Stern data över forskare och doktoranders partisympatier från 2006 (Ekonomisk Debatt nr 1/2011). Den studien visade att samhällsvetarna redan då stod till vänster, med undantag av ekonomer och jurister.
Det vore förstås intressant att veta hur det ser ut i dag. Det senaste decenniet har polariseringen kring invandringspolitiken och Sverigedemokraterna varit i centrum av den politiska debatten. I den diskussionen har utbildningsposition varit avgörande. Det är ingen vild gissning att övervikten för de rödgröna, inklusive Centern, nu är närmast total.
Bristen på färska svenska data gäller även journalisternas partisympatier. Den sista större svenska undersökningen är från 2012. Då hade de tre högerpartierna, M, SD och KD, ett sammanlagt stöd på 17 procent (Journalisten 30/4 2012).
Samma gäller lärarna. Lärarnas riksförbunds tidning Skolvärlden slutade undersöka kårens politiska preferenser 2014. I den sista undersökningen framkom en tydlig övervikt för S, MP och V (Skolvärlden 15/8 2014).
Har det någon betydelse att de grupper som i stor utsträckning formar samhällets självbild systematiskt avviker från väljarkåren i sina politiska sympatier? Självfallet är det så. Även om alla dessa professioner arbetar efter metoder och yrkesregler så är de inte mer än människor.
Professionalismen rår inte på vilka samhällsproblem som lyfts fram eller vilka frågor som ställs – exempelvis kultur, familj och värderingar kontra socioekonomi som förklaringsmodell. Man kan med fog hävda att det går ut över kvaliteten i arbetet om det råder en ensidighet i perspektiv. Att det skadar allmänhetens förtroende är helt givet. I förlängningen undergräver det våra samhällsbärande institutioner.
Det är förstås inget problem om enskilda forskare har tydliga politiska uppfattningar. Det är tvärtom ofta bra för kreativiteten. Problemet uppstår när det blir en dominerande politisk norm på gruppnivå, som i värsta fall institutionaliseras i mer eller mindre ideologidrivna forskningsmiljöer som har staten i ryggen.
Har högern då sig själv att skylla? I viss mån ja. Den svenska borgerligheten försummade under flera decennier humanistiska frågeställningar, även om Folkpartiet länge var starkt i lärarkåren.
Men huvudförklaringen är Socialdemokraternas historiska dominans. Fram till 1960-talet fanns det inget självklart i att forskare, journalister, kulturarbetare eller lärare skulle vara vänster. Tvärtom var många både liberaler och konservativa. Men i takt med att dessa gruppers oberoende från staten kraftigt kringskars och högern samtidigt blev allt mer ensidigt dominerat av näringslivet – den enda samhällssfär som kunde stå emot socialdemokratin på 1970-talet – gick det som det gick.
En antydan till detta ges i forskaren Erik Westins bidrag till SOM-antologin ”Larmar och gör sig till” från 2017. Där framgår det att personer med humanistisk eller pedagogisk utbildning är mer höger ju äldre de är (Westin undersöker inte forskare utan personer med akademisk grundutbildning).
Hur stor den intellektuellt ensidiga vänstertendensen är i Sverige 2022 kan vi ana. Men till skillnad från i Norge saknas som sagt färska siffror. Man behöver inte var konspiratoriskt lagd för att fråga sig varför. En ledtråd är dock att dominerande ideologier inte brukar vara så pigga på att granska sig själva.
