Den här texten skriver jag framför kaminen i källaren. Ovan värms vardagsrum och bibliotek upp av varsin kakelugn. Det är förstås mysigt. Och hemskt fascinerande: att röken från en anspråkslös brasa kan hetta upp vad som blir ett jätteelement under flera timmar. Det var inget mindre än en svensk energiteknisk revolution när kakelugnarna standardiserades under 1700-talet. Som närstående till en byggnadsvårdsfantast blir jag naturligtvis lite upprymd av tanken på att mitt vardagsrum värms upp på tidigmodernt vis.
Men just nu är mys- och kulturarvsfaktorn sekundär. Luftvärmepumpen slutade fungera härom kvällen och om det inte varit för våra välbevarade sekelskiftespjäser hade de gångna dagarna varit en långt mycket större prövning för mig och min familj. Nu kan den nedhuggna rönnen från förra sommaren värma oss medan felsökningsarbetet vid värmepumpen fortgår.
När något, bara aningen utöver det vanliga, inträffar sätter reflektionerna igång. Det är så vi fungerar, vi människor. Just nu tänker jag på hur sårbara vi är, som samhälle och som enskilda hushåll. Tillgången på värme, mat och vatten hänger för de allra flesta på att infrastrukturen fungerar felfritt och att allt finns att köpa i livsmedelsbutiken, alltid.
Hur många av oss har tagit råden från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap på allvar? Ni vet, listan på saker som man behöver för att klara sig en vecka vid en samhällskris. Inte jag, måste jag erkänna. Jag – tänker jag – jag kan alltid sticka till affären och inhandla det som behövs om orosmolnen skulle börja dra ihop sig. Så tänker säkert många fler. Problemet är ju bara att man inte alltid får någon förvarning, och att om tillräckligt många tänker så kan varorna i affärerna snabbt ta slut.
Vi minns hamstringshysterin i början av covid-åren och hur det kunde se ut på hyllorna: ingen jäst, ingen pasta, hur glest det blev bland konservburkarna. Panik är smittsamt och börjar en samla stora lager till sig själv, sprider sig snabbt hysterin, vilket gör att många blir helt utan.
Det är en mycket mer rationell ordning att alla från början har ett litet lager av livsnödvändiga varor. Och om jag ser till att ha vatten, köttsoppa, några tusen i kontanter, fotogen och en batteridriven radio hemma, så kan akuthjälpen fokusera på dem som behöver den mest: svaga, gamla, sjuka, funktionshindrade.
Vi lever i en orolig tid. Vi vet inget om hur nästa kris kommer att se ut, inget om dess omfattning.
Kan kriget komma hit – eller är det bara retorik från hetsiga försvarspolitiker, grånande generaler och överdrivet krigsintresserade debattörer? Vi kan säga så här: att det imperialistiska kriget som Putin bedriver i Europas sydöstra hörn skulle kunna eskalera och utvidgas är ingen skräckfantasi, det är en högst påtaglig risk.
Ingen kan heller blunda för hotet om inhemsk eller utländsk terror. För närvarande är Sverige ett hatobjekt i många islamistiska terrorkretsar.
Risken för en ny pandemi finns alltid. Den skulle kunna vara mildare men också mer aggressiv än den vi nyss genomlevt.
Sverige är sårbart för extremväder. Översvämningarna i samband med stormen Hans förra året orsakade enorma skador på fastigheter och infrastruktur. Från tidigare år vet vi att storm och nedfallna träd kan störa ut elektriciteten för tusentals hushåll. Extremväder ensamt, men särskilt i kombination med annan samhällskris, kan lamslå helt grundläggande samhällsservice under lång tid.
I morgon börjar den årliga försvarskonferensen i Sälen. Sannolikt kommer ett större fokus än vanligt att ligga på totalförsvaret: alltså den militära försvarsförmågan i kombination med den civila motståndskraften. Intresset ägnas inte som tidigare heroiska utlandsinsatser, utan är inriktat mot det basala behovet att freda och skydda oss själva. Det är ett nödvändigt fokusskifte och det är mycket som behöver göras.
Sådant som att läkemedelsleverantörer bör avkrävas medicinlager måste snarast bli lag. Miljontals människors liv och hälsa kan äventyras vid en ny kris om vi lever ur hand i mun ifråga om mediciner.
Möjligheten att betala med kontanter måste fortsätta att vara en möjlighet, hur väl utbyggda de digitala betalsystemen än blir. Ju mer allomfattande de är, desto större är skadan om de brakar ihop.
När hesa Fredrik ljuder ända in i klassrummen, en gång var tredje månad, är det kanske läge att ha lektion om beredskap. Varför inte någon gång gå på studiebesök till närmsta skyddsrum? Var det nu ligger...
Kanske borde värnplikten göras om till en lite bredare institution där fler unga män och kvinnor utbildades i brandbekämpning, räddnings- och röjningsinsatser av olika slag, enklare sjukvård, reparation av infrastruktur och annat som plötsligt kan komma att behövas.
För vi behöver alla ta ett större beredskapsansvar. Ge dig inte ut på vägarna om det snöar och blåser sidvind. Om du har en kakelugn. Sätt om den så att den fungerar igen! Kanske kan den, om olyckan är framme, värma både dig och ett par grannfamiljer under kalla vinterdygn. Riv inte ut vedspisen om du har en sådan. Sätt in en gasplatta. Skaffa den där batteridrivna radion, se till att själv alltid ha minst en månads förbrukning av dina mediciner hemma. Och visst, det kan vara svårt för en flerbarnsfamilj i centrala Göteborg att få plats med allt det vatten som MSB rekommenderar att man ska ha, men det är inte ett skäl att låta bli att införskaffa allt det andra på listan.
Tonfiskkonserven du köper och ställer på beredskapshyllan i skafferiet är en liten, liten kugge i vårt gemensamma beredskapsmaskineri. Alltså inte oviktig.
