Göteborg brukar i historieböckerna betecknas som ”porten mot väster”. Det faller sig naturligt. Staden grundlades med starka befästningsverk för att skydda Sveriges enda direkta hamn till Kattegatt, Skagerrak och vidare ut på Nordsjön. Både Bohuslän och Halland var som bekant under den dansk-norska kronan.
Redan från början spelade kontakterna med Västeuropa en betydande roll. Holland och England var på uppgång som internationella handels- och sjömakter. Holländarna spelade till och med en avgörande betydelse för anläggandet av Göteborg. Längre fram, under 1700- och 1800-talen skulle skotskt och engelskt kapital, köpmän och industrialister spela en viktig roll för stadens utveckling.
Från 1800-talet blev Göteborg också den stora emigranthamnen för den miljon svenskar som sökte lyckan i USA. Under första halvan av 1900-talet var det Svenska Amerika Linien som stod för trafiken. Göteborgs borgerskap var också mer liberalt präglat än det i Stockholm tack vare de starka handelsintressena och kontakterna mot väster. Här var staten med sina ämbetsmän inte lika närvarande som i huvudstaden. När staden firade sitt 300-årsjubileum 1923 markerades den starka identiteten i stadens historia tydligt.
Den här identiteten med kopplingar västerut var inte heller enbart förbehållen eliten. Den kom även att sätta sin prägel på folkkulturen. Det är exempelvis ingen slump att det var den engelska flottan Lasse Dahlquist siktade vid Vinga under 1940-talet. Sjöfarten var på ett helt annat sätt konkret närvarande i staden innan containerfartygens tid. Många svenska sjömän tjänstgjorde också på allierade fraktfartyg under kriget.
När Ingemar Johansson tog världsmästartiteln i tungviktsboxning 1959 genom att besegra Floyd Patterson var USA fortfarande en given positiv referenspunkt hos folkflertalet. Det är först på 1960- och 1970-talen som anti-amerikanismen får ett starkt genomslag i Göteborg genom den tidens socialistiska vänstervåg som utgick från universiteten. Plötsligt blir amerikanska konsulatet, som då fanns i staden, en måltavla för demonstranter som hyllar Sovjetunionen eller håller fram Maos Kommunistkina som föredöme.
Hur ser det då ut i dag? Sedan flera decennier tillbaka finns det inte längre något amerikanskt konsulat i Göteborg. Däremot har både Kina och Ryssland en väl synlig närvaro med var sin beskickning. Ett kinesiskt företag äger stadens största industri.
Tiderna förändras och en enskild stad kan förstås inte bedriva egen utrikespolitik. Men de styrande kan ändå ha någon slags tanke kring vilken identitet en stad vill förmedla utåt och till sina egna invånare. I det identitetsbygget är historien central.
Det är tveksamt om det förekommit någon sådan tankeverksamhet i stadshuset på mycket länge. Förra året lades Emigranternas hus vid Packhuskajen ned, efter att kommunen halverat bidragen. Detta trots att amerikanska ambassaden i Stockholm såg mycket positivt på verksamheten.
Minnet av Göteborg som Amerikahamn var uppenbarligen inget som ansågs viktigt. Hade man satsat på denna verksamhet – det hade gått göra mycket mer med rätt resurser – i stället för att strypa den hade det kunnat locka många besökare från USA, inte minst från de hundratusentals svenskättlingar som bor där. Kanske är det inte så konstigt att Göteborg i dag saknar ett amerikanskt konsulat när intresset för relationen är så svalt.
Göteborg hade också kunnat verka för att integrera Världskulturmuseet i stadens internationella historia. Att förlägga det vid vattnet hade varit naturligt. Det blev i stället en del av evenemangsstråket vid Liseberg. Även om just statliga Världskulturmuseet mest gjort sig känt för sina återkommande politiskt korrekta pekpinnar är placeringen ett uttryck för tendensen att reducera kultur till "upplevelser". Underhållning och moralism verkar vara de kategorier som ges plats i svenskt kulturliv.
När Göteborg nu ska fira sitt 400-årsjubileum borde de som har inflytande över stadens politiska, ekonomiska och kulturella liv ägna en tanke om vad staden har stått för historiskt och vad den står för i dag. Finns förmågan att tänka djupare kring detta? Eller är kommersiella jippon, kinesiskt kapital och politiska modesymboler kärnan i den göteborgska självbilden numera?
