De tyska Kristdemokraterna, CDU, bytte nyligen färg på sin logga. Från käckt klarröd till klassiskt svart. Färgbytet var ingen slump. Partiets nuvarande ledare, Friedrich Merz, vill bryta med arvet efter Angela Merkel och föra tillbaka CDU till sina mer konservativa rötter.
Egentligen är den nye partiledaren från samma generation som Merkel. Nästa år – då Merz har chansen att bli kansler – fyller han 70. Tidigare i karriären stoppades han flera gånger av just Merkel. Han sågs som en utmanare och i vissa avseenden en motpol till henne. Det är nu något som blivit till hans fördel.
För bland CDU:s väljare finns en trötthet och vilsenhet efter åren under Merkel. Partiet samarbetade till vänster och förlorade sin själ. I flera centrala frågor – till exempel samarbetet med Putin om rysk gas– hamnade man på fel sida av historien.
En viktig milstolpe i städningen efter Merkel kommer i början av maj. Då träffas CDU i Berlin för partidagar och den viktigaste punkten är att klubba ett nytt partiprogram. Det nu gällande partiprogrammet är från 2007 och anses alltför tydligt bära Angela Merkels signum.
Vad är det då som är nytt i förslaget till nytt partiprogram?
En viktig förändring är energipolitiken där CDU vill öppna för ny kärnkraft. Överhuvudtaget ska Tysklands identitet som industrination stärkas. CDU säger sig åter se förbränningsmotorn som en del av framtiden. Ett efterlängtat besked på många håll i det biltillverkande landet. De små och medelstora företagen – Mittelstand – ska också stärkas med skattereformer och lättade regelverk.
Mer kontroversiellt är omsvängningen i synen på migration och integration. CDU vill nu minska invandringen till Tyskland och EU. Partiet öppnar till och med för att förlägga asylprocesser till tredje land. Samtidigt skärper man kraven på assimilering.
På Merkels tid talade ledande CDU-politiker om Islam som en naturlig del av det moderna Tyskland. I förslaget till nytt partiprogram står det att muslimer visserligen kan bli en del av det tyska samhället, men bara om de accepterar dess grundläggande värderingar. Detta har förstås vållat debatt i ett Tyskland där det redan idag bor fem miljoner muslimer.
Mest rabalder uppstod då Friedrich Merz kallade skolpojkar från Mellanöstern som inte respekterar kvinnliga lärare för ”små paschor”. Uttalandet gjordes i en talkshow och Merz framhärdar i att det han beskrev är ett stort samhällsproblem.
Kontrasten mot Merkels ”Wir schaffen das” är med andra ord stor. Men på en punkt har Merz inte tillåtits att förflytta partiet. När han började tala om att tillåta samarbete med högerpopulistiska AfD på kommunal nivå stötte han på patrull. Där går fortfarande en röd linje för delar av partietablissemanget: Till höger är fortsatt avgrunden.
Detta ställer CDU i ett fortsatt dilemma. För även om man lyckas att vinna tillbaka de borgerliga väljarnas förtroende måste man ändå samarbeta med något av de rödgröna partierna för att få till en majoritet i förbundsdagen. Och hur mycket av sitt nya program kan man då omsätta i praktiken?
